Dagens humör: Pillemarisk och nöjd!
Dagens måste: Öppna grinddörren till vårt vindsförråd utan att allt rasar ut, i jakt på en resväska. Imorgon åker jag nämligen till Thailand med Joanna och Manne för att springa Sukhothai Marathon! (Worry not, jag låter dårarna springa långt och lunkar själv 10km!)
Dagens frisyr: Tror aldrig mitt hår varit såhär nära min stjärt tidigare, så är i desperat behov av klipptid men O-R-K-A-R inte boka. Kör därför på allt i gravitationens riktning utan större ansträngning.
Dagens klädsel: Gröna fladderbyxor, som så många gånger förr.
Dagens planer: På förmiddagen spelade jag in ett Insta-samarbete som nu är publicerat och klart. Därefter skulle jag egentligen till naprapat-Robin och få lite nålar i min onda skuldra, men eftersom han har feber (VM-sjukan?) fick vi ställa in. Nu ska jag ta båten till Nacka Strand för att äta lunch med mamma och plastpappa på J, sedan ska jag träna med Carro och kolla fotboll med Api. Såhär intensiv dag har jag inte haft på flera veckor!
Dagens materiella vill ha: En klädsteamer. Ni ser ju bilden nedanför, hur den hade gjort nytta i mitt liv.
Dagens fundering: Varför startar jag inte en podcast?
Dagens beroende: Syre..? Kan verkligen inte komma på något annat.
Dagens tråkigaste: Att jag i lördags spelade in en vlogg men inser att jag inte tycker det är roligt nog för att sätta mig och redigera materialet i flera timmar. Är just nu så krass med min tid och energi att jag inte vill lägga den på vad som helst, och tänker att den där YouTube-pausen får hålla i sig ett tag till. Diskuterade det med Clara Henry i lördags, att det är så krävande att springa runt och vlogga, snarare än att sitta hemma och ”gå in i en karaktär”.
Dagens längtan: Att sitta ute på landet, helt själv och skriva på boken.
1 Comment
Ja! En podcast vore väl toppen! Jag har själv funderat på att starta en och prata om utbrändhet etc. Tänker att den skulle vara lite som en bok i podform, med tydliga teman, fokus på unga kvinnor och som någon att hålla i handen när man känner att livet håller på att brista. Just när jag själv mådde som sämst orkade jag inte läsa något, kunde inte koncentrera mig på text eller fokusera längre stunder. Det var då jag upptäckte poddar och radio. Mest radio för at poddar kan bli så intensiva med folk som pratar i munnen på varandra. P1 blev som min lugna kompis så jag inte behövde känna mig så ensam när jag låg hemma sjukskriven. Hade velat ha en sån pod då. Kanske borde göra slag i saken ändå!