En månad som förälder

Jag har så många anteckningar i min mobil från de första fyra veckorna som nybliven mamma. Allt från lyckogråtattackerna av att bara titta på sin bebis, till panikskriken (från mig, inte henne) när jag var rädd att jag hade ihjäl henne av min okunskap.

Den här bloggen hade ju inte fått sin återstart än när Ilse kom, och jag kände ett så desperat behov av att bara skriva ner allt det omtumlande, märkliga, roliga och skräckinjagande. Vet med hundra procents säkerhet att jag aldrig känt så många känslor under mitt totala 30-åriga liv som jag gjorde de första två veckorna, men nu när hormonerna klingat av och man kommit in i ”det nya livet” känns det nästan avlägset. Trots att det var… nyss?

Jag kommer säkerligen portionera ut det allt eftersom, men dagarna går så fort att jag knappt hinner med att byta en sur amnings-BH mot en annan, känns det som. Än mindre uppdatera en blogg. Men nu sover hon i sin vagn och jag sitter på porslinstronen – ett ypperligt tillfälle att kräma ur sig (förlåt) ett par välvalda ord.

★ ★ ★

Tre tankar om den första tiden:

Hon sover mycket mer än jag vågat hoppas på
Det här vågar man knappt skriva utan att ta i varenda träföremål i lägenheten, för risken för jinx är enorm. Med min utmattning i bagaget är sömnen det ädlaste jag har, och för att jag ska vara en välfungerande/trevlig person kan jag inte gå runt på 3 knackiga timmar och kaffe som främsta energikälla. Med undantag för de turbulenta två första veckorna så har det faktiskt gått prima på sömnfronten – Alex och mitt avlösningssystem (skriver mer om det en annan dag!) har hittills funkat fläckfritt. Nattetid samlar jag ihop 7-8 timmar (med ett gäng uppvak för amning och blöjbyten) och det hade jag inte trott! Googlade idag det här:

Så fort man fattat hur bebisen funkar, så kastas allt omkull
Att försöka förstå logiken bakom sin nybakade bebis är lönlöst eftersom… det inte verkar finnas någon logik. Ena gången slutar gallskriket av nappen, andra gången förvärrar det bara hysterin. Någon gång slocknar hon på en sekund i vagnen, andra gången får vi vända i farstun och ge upp dagens promenadförsök. En gång betyder hungersignalerna att hon faktiskt är hungrig, nästa gång kaskadkräks hon efter samma smackande. Vad jag lärt mig? Att sluta försöka analysera, för det skapar bara mer förvirring och känslor av att man är dum i huvudet som inte *förstår sitt barn*.

Jag är så vansinnigt tacksam för alla tjejkompisar som chattat med mig om nätterna
De första tre veckorna googlade jag minst tio saker i timmen, men vad som verkligen gjorde gott var att chatta med andra i samma sits. Magda, Frida, Mia, Hilda och Julia är bara några av de som tagit sig tiden att lyssna på alla mina röriga tankar och försöka putta mig i rätt riktning – och det har varit guld! Ingen har alla svar, men alla har något knep att testa, någon fundering som gör att allt känns mindre förvirrande. Så tack, ni som tagit er tiden att skicka bilder på exakt HUR man liggammar, noveller om hur man tacklar ensamheten när ens sambo återgår till jobbet och tips på hur man bäddar vagnen. Ni har gjort den första månaden så mycket bättre!