farväl – kents sista konsert

igår var det dags att ta farväl. kents sista konsert. det där magnifika bandet som hängt med genom hela tonårstiden och varit en del av ALLA stora händelser i mitt lilla liv. hjärtekross, ensamhet, begravning, otrohet, saknad, frihet, depression, lycka och kärlek. och allt däremellan.

så inför konserten kan ni förstå att jag var nervös. lite sådär illamående-inför-redovisning-aktigt. för även om jag vet att de lever kvar i skivsamlingen och på spotify var gårdagen en punkt, en radbrytning och ett nytt kapitel.

stämningen var lugn och nästan lite sorglig när folk tågade in på tele2. alla kände nog att det var lite moloket, förutom killen på raden nedanför oss som didn’t get the memo. han  ville liksom att resterande 40.000 på plats skulle sjunga med när han startade upp nynnande till då som nu för alltid-melodin. FLERA. GÅNGER. OM. ingen nappade.

men låt oss ta det här från början: nedräkningen var fin. spännande liksom. den tillförde något åt den redan nervösa och förväntansfulla känslan. om det var en märklig känsla för oss på plats måste det varit helt absurt bakom kulisserna. tänk att avsluta något så stort. sista konserten, slutet på kent. en annan hade separationsångest när man gick ut nian…

när de väl började jag gåshud första fem minuterna, jag trodde ALDRIG ståpälsen skulle lägga sig. ljudet var fantastiskt längst bak, och när lilla ego spelades tänkte jag att kvällen skulle bli en nostalgikavalkad av rang. men tänk så fel jag skulle ha.

för någonstans känner jag mig lite snuvad på konfekten, såhär i efterhand. när man gått och hoppats på gravitation, berg-och-dalvana, M och kevlarsjäl är det inte så kul att nöja sig med la belle epoque och ingenting. förhoppningen var att man skulle få åka på genomresa i sitt eget liv, och alla starka minnen man har till de gamla låtarna. istället blev det en genomresa i P3 tracks arkiv.

många var superimponerade av skärmarna, menade att det var superhäftiga filmprojektioner och… det jag och sara satt och viskade om var att det ”såg ut som skärmsläckare på en windows ’97”. vissa var ju magnifika: vapen och ammunition-tigern, den stegrande hästen och ljusbeklädda skogen, men… resten var väl inte så superimponerande? (OBS, hatar min egen negativitet just nu men kan inte lura mig själv att känna enorm pepp för det här.)

när jocke berg mellanpratade första gången var jag hooked. ”allt vi gör på den här scenen ikväll, gör vi för sista gången”. rys igen. nästa gång han pratade till oss presenterade han bandet en sista gång, och även där slukades man med. men var det inte lite… avslaget när han tackade publiken? det stockade sig i halsen på jocke berg, han var supertagen av kvällen, givetvis. men något mer hade nog alla förväntat sig. ett extra men ändå symboliskt ”tack som fan” hade varit på sin plats.

momentumet försvann dessutom i den nya versionen av utan dina andetag. där jag förväntade mig att storböla utan hejd satt jag och undrade NÄR de där känslorna skulle sluka mig – men det gjorde de aldrig. det kan förvisso ha lite att göra med kvinnan som bestämde sig för att ställa sig i trappan, precis framför mig, och dileva-dansa.

så de den där känslostormen jag väntade mig kom aldrig. inte under hela kvällen, faktiskt. istället irriterades jag över hur de medelålders rockfarsorna på raden framför luktade så mycket svett att omgivningen vid flera tillfällen fick hålla för näsan. och jag störde mig på de bakom som gick ut 25928 gånger för att köpa öl och PRATA över mellansnacket. och ännu mer störde jag mig på dileva-kvinnan som passade på att kolla köp-och-sälj-marknaden på facebook under de låtar hon inte kunde.

jag vet, man ska ignorera andra människor och alla får göra som de vill, MEN DET VAR FÖR FAN SISTA GÅNGEN? kunde vi inte duschat och tagit deoderant då? kunde det begagnade köksmöblemanget inte vänta lite?

men nu kanske ni undrar om det var något som faktiskt var bra, och glädjande nog: JA! romeo återvänder ensam blev jag gråtmild på, och jag ser dig var vansinnigt uppfyllande. 747 blev jag glad att vi fick säga farväl till, och det hade inte varit komplett utan mannen i den vita hatten.

men avslutet på konserten var lite som slutklämmen på detta inlägg: obefintligt och snopet.