FOMO – fear of missing out

Det är dags att prata om FOMO! För några år sedan kom jag i kontakt med detta uttryck som står för fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om saker. Jag är övertygad att vi alla känt det någon gång, till exempel när:

• ens vänner är på fest men en själv inte har möjlighet att gå
  ”tänk så träffar de X, eller går till Y och så MISSAR jag det!”
  ”de har garanterat den bästa kvällen i sina liv JUST ikväll…”
  ”jag är väldens ensammaste människa och de saknar säkert inte mig ens.”
• en väntar till sista dagen med att OSA till en middag eftersom…
  ”tänk så dyker ett annat alternativ upp som jag inte vill missa.”
• vi dubbelbokar för att vi inte vill säga nej till något
  ”om jag bara hoppar över desserten på släktmiddagen hinner jag till X’s förfest, och då blir jag bara två timmar sen till Y’s födelsedagsfest.”

Rädslan att alla har roligare när man inte är med,
att man går miste om något. Det är FOMO.

Jag har gjort en video om detta som jag kastar in här, och så fortsätter texten efter för den som vill förkovra sig i detta tillstånd på ett… ehrm… mer seriöst sätt.

Jag minns så tydligt hur jag led av FOMO under gymnasietiden. Vår familj reste alltid bort under nyårshelgen, och VARJE ÅR var jag ledsen, irriterad och gnällig – för jag led av FOMO. Att det var FOMO hade jag ingen aning om då, men såhär i efterhand minns jag hur jag ägnade hela veckan åt att betala €5 i timmen för knackigt internet så jag kunde hålla mig uppdaterad på vad alla mina vänner gjorde på hemmaplan. Hur de gjorde sig i ordning för nyårsfirande, hade stor middag, tog gruppfoto och firade in nya året tillsammans. Och ensammas i världen på annan destination: jag.

Som utbränd var FOMO själadödande till en början. När jag låg hemma, utslagen och orkeslös, såg jag mina vänner leva livet via Instagram och Snapchat. Jag kände mig som världens ensammaste, klenaste och minst omtyckta människa där och då. Tänk så hade de roligare nu när jag inte var med? Tänk så skulle de träffa nya människor, skaffa nya internskämt och planera nya fester där jag inte hade en naturlig roll längre? Tänk så skulle de glömma bort mig?

Efter några månader svängde det dock åt andra hållet – jag insåg ganska fort att en sällan missar något storslaget. Varje fredag och lördag såg likadana ut: förfest med allsång till samma låtar, följt av utgång med start 00.00 på samma ställe, och vid 02.00 gick man vidare till stället som stängde vid 05.00. Samma människor, identiska drinkar och samtalsämnen som inte etsat sig fast som några minnesvärda.

Ju längre jag var ifrån det, desto mindre saknade jag det. Det var, och är fortfarande, en stor jäkla befrielse att inte längre känna att jag måste vara med varje gång.

(Jisses, vad detta blev en nostalgisk snyftstory helt plötsligt..?)