Frågestund del ett – utmattning

Det kom in några frågor under förra veckans frågestund, och idag tänkte jag besvara frågor om utmattning, utbrändhet och… Without further due, här kommer första delen av frågestunden!

Jag undrar vilken typ av terapi du har ”använt” dig av?
Under första veckan som utmattad kom jag till vårdcentralens egna samtalsterapeut, men det fanns två problem. Dels var jag så ”trött” i hjärnan att jag inte var mottaglig för något, och ordinerades därför vila innan jag började ta itu med vad som skett. Det andra problemet var att terapeuten tyckte ”så himla synd om mig” att hen ville kramas ca 10 gånger per session, och det är inte något jag uppskattar.

Sedan började jag gå till en kvinna som förändrade allt för mig. Det skulle kunna beskrivas som en hybrid mellan psykoterapi och KBT-terapi, kanske? Mina tidigare erfarenheter av KBT är att det är mer lösningsorienterat, att man får övningar att ta med hem osv, men det gjorde alltså inte jag. Istället fick jag först och främst beskriva och börja bena ut, därefter pratade vi mycket om arbetsklimat och ledarskap. När vi hittat tydliga mönster där gick vi över till vilka negativa effekter dessa fick på mig: prestationsångest, oro, tacksamhetsskuld och ett osunt effektivitetstänk.

Redan när vi satt fingret på problemet kände jag en stor lättnad. Tidigare hade jag lagt all skuld på mig själv, och trott att jag blev sjuk eftersom ”jag är en så energisk person” eller att ”jag har svårt att säga nej”. Att bena ut den riktiga orsaken gjorde mycket för min återhämtning.

Dessutom har jag testat mindfullness, men det passade inte mig. Själva ”stressen” var inte det avgörande för mig, så att komma ner i varv var inte något problem.

(Nu blev det här ett jättelångt svar? SORRY!)

Jag undrar hur man som partner till en som är utbränd ska göra för att visa bäst stöd? Har du några tips för att ge sitt förhållande bättre chanser att hålla i sådana situationer?
Om två veckor kommer en video upp om detta – HÅLL UT(KIK)! Generella tips tills dess: acceptera läget, stötta och försök lära dig. Låt personen ventilera tankarna som går genom skallen och var lyhörd. Låt det ta tid.

Vilka varningstecken tycker du finns på någon som är utmattad men inte riktigt blivit utbränd än? Hur kan man hindra att det leder till utbrändhet?
För ett år sedan gjorde jag ett videoinlägg om symptom för utbrändhet och stress:

Vad man kan göra är att vara uppmärksam på varningssignaler och sträva efter att skapa sig ett liv man trivs med, i grova drag. Det finns många olika anledningar till utmattning, så det är svårt att säga något specifikt. För min del hade det hjälpt att: inse att det finns viktigare saker i livet än ett jobb, inse att jag inte är odödlig, inse att jag inte behöver göra allt 100% superbäst hela tiden, inse man måste vila för att kunna prestera bra, förstå att mitt värde inte sitter i varken lönekuvertet eller arbetstiteln. Men som sagt: alla har olika problem med olika lösningar.

Vilka förändringar har du gjort i vardagen sen du blev utbränd?
Jag lever ett helt annat liv. Min utmattning var till följd av arbetet, så jag har bytt arbetsplats och framför allt valt en chef som värnar om mig som person. Även om det fortfarande kan ta emot så VÅGAR jag säga när det är mycket, känns tungt eller vilka arbetsuppgifter som stjäl för mycket energi av mig. Och det fina i kråksången: han lyssnar och agerar direkt, och är noggrann med att poängtera att det viktigaste är att jag mår bra.

Annat nyttigt som skett i huvudet är att jag insett mitt värde, och att allt har ett pris. Om någon skulle beordra mig att jobba som jag gjorde förr, dvs hela tiden under enorm press, hade jag bara skrattat rakt ut och sagt upp mig. Det är inte värt det.

I övriga livet då? Mja, jag går aldrig ut på krogen mer. Dels för att jag insett att det finns härligare saker i världen som gör mer gott för mig än en GT på ett knökfullt dansgolv, men också för att jag inte orkar. Det är slitigt att vara social under längre tid, att försöka överrösta ljudsystem på krogen och att vara ”påslagen” under flera timmar. Dessutom dricker jag knappt alkohol längre, jag ser inte riktigt glädjen i det heller.

Har din eventuella arbetspolitiska uppfattning ändrats sedan du genomgick utbrändhet? Har utbrändheten förändrat din syn på andra människors förutsättningar och livsvillkor?
Innan min utmattning hade jag inte reflekterat så mycket – jag tänkte naivt nog att man tog ett jobb, gjorde sitt bästa och att alla ville en väl. Det blev en rejäl slap in the face när verkligheten kom ikapp, så ja. Jag skulle säga att jag tänker annorlunda. Jag har läst mer, hört andras historier och framför allt sett hur likabehandlingsplaner ignorerats. Min syn på kollegial hjälpsamhet är också annorlunda, samt insett att ens makt som arbetstagare inte är som på elevrådet i mellanstadiet. Synen på alla människors olika förutsättningar har alltid varit med mig, den har nog inte förändrats avsevärt. Snarare hur arbetsgivare inte alltid tar detta i beaktning, dock.