Under de senaste åren har jag återkommit till en mening med jämna mellanrum. Att ge sig själv de bästa förutsättningarna. Det låter basalt, och det är det också, ändå tenderar vi att glömma det. Jag skriver lite mer om detta under klippet, men först får ni låta öronen njuta av dryga fem minuters skånsk entusiasm:
( Klicka här för att prenumerera på min YouTube-kanal! )
För mig började det med en handbollssändning i Danmark. Det var december, jag var ganska slut i skallen efter en lång dag. Jag satt i vår hyrbil efter en sändning och lade händerna för ögonen, lutade tillbaka huvudet och VRÅLADE UT att jag var så jävla värdelös. Under intervjuerna hade jag snubblat på orden, koncentrationen var inte på topp och jag stirrade mest ut i tomma intet under den match som jag skulle bevaka pågick.
Istället för att bara konstatera att jag hade haft en skitdag försökte jag analysera VARFÖR jag haft en skitdag. När jag gick igenom förutsättningarna insåg jag att jag knappt ätit något på åtta timmar, förberett mig för lite vilket gjorde att jag kände en konstant stress och inte gått undan för att vila en sekund under dagen.
Då slog det mig att jag med relativt små medel iallafall kan ge mig själv de bästa förutsättningarna. Jag kan se till att jag har något att tugga på om energin tryter, jag kan gå undan och får lite vila innan sändningen och förbereda mig bättre. Om jag vet var jag har papper, penna, laguppställning och mikrofon slipper jag yra runt efter det i sista sekund. Jag kan redan innan sändningen ägna 15 minuter åt att gå igenom sändningsordningen och fundera på vilka vinklar jag tycker är de viktigaste. Jag kan ge mig själv bättre förutsättningar för att slippa ha hjärtat i halsgropen och därmed göra ett bättre jobb.
Att ge sig själv de bästa förutsättningarna går att anpassa på det mesta, och ofta kräver det relativt lite arbete för ett stort resultat.
LÄS MER:
?Konsten att prioritera
3 Comments
Gillar starkt dina youtube-klipp om livet och dess utmaningar! Känns så självklart!
Tack för att du inspirerar så!! Precis vad jag behövde höra när jag ligger hemma med feber idag och har ångest över allt jobb jag missar genom att vara hemma. Konstigt hur man kan känna sig så värdelös vissa dagar?
Jag förstår känslan och för mig vad den där alltid kopplad till skuld – skuld över att människor förväntade sig att jag skulle jobba och jag inte mötte deras önskemål, skuld att andra hårt belastade kolleger var tvungna att göra mina arbetsuppgifter osv osv… Då är det ganska klokt att påminna sig själv om att jorden snurrar vidare utan en och att det är mänskligt att vara sjuk! Och om arbetsplatsen inte klarar av att man är sjuk med jämna mellanrum får de nog fundera över sina marginaler!