Handbollens crème de la crème

Först och främst: fan vad fina ni är som kommenterade så gulligt på mitt mentala breakdown i förra inlägget. Dels var det skönt att få lite igenkänning från andra, men också lättande att bara kräka ut vad jag kände där och då. Fem SKAM-avsnitt och en hel natts sömn senare kändes det väldigt mycket bättre, och det var dessutom vår första sändingsdag!

Vi hann knappt komma till arenan innan vårt senaste nyförvärv Staffan Olsson fick ställa upp på idolbild. Damen var extremt snabb på att kasta undan sin nytända cigarett till förmån för vår hårfagre vän.

 

Något som bidrog till förbättrat humör var det kära återseendet med Per Johansson. Ens liv blir väldigt, väldigt mycket roligare med honom vid sin sida. I sändningsbussen satt en annan solstråle: Emelie. Om ni tycker pianister är imponerande har ni inte sett en bildproducent in action.

Såhär ser vår studiouppsättning ut under detta mästerskap. Karin Frick, Staffan Olsson och Ljubomir Vranjes. TYNGDEN, hörrni.

Och såhär såg jag ut någon minut innan live. Lite nervös, mycket glad och SPÄND på att nämna de två duvorna som letat sig in i lokalen. Sällan får man rapportera om publiksiffran som ”14.857 människor och två duvor”. Ser ut som en flygande reporter på Småstjärnorna men OK.

Och HUR detta mästerskap öppnades sedan! Karateseger till Frankrike mot Brasilien, och min första intervju för året blev med världens bästa handbollsspelare (genom tiderna?) – Nikola Karabatic. Varje gång jag får äran att jobba med handboll slås jag av hur trevliga, ödmjuka och tillmötesgående handbollsspelare är. Bravissimo!

(Som ni (åtta) trogna läsare kanske märkt har jag börjat med stor begynnelsebokstav. Vet inte hur jag känner inför det. 90% negativt och 10% ”jaja, det kanske är dags att växa upp då”. Vi får se det här som en testperiod!)