I förrgår åkte Loket vidare till sin adoptionsfamilj, och precis som vi misstänkt var det LÄSKIGT tomt efter att han åkt. Alexander var på jobbet hela dagen, så de fick säga hej då på morgonen istället. Vi kan börja med hur det såg ut.
OKEJ, börjar nästan lipa när jag ser de här bilderna. Loket älskade nämligen att bli buren av Alex. Ingen annan fick bära honom, men så fort Alex var hemma ville Loket sitta precis sådär i hans famn. LIVMODERN, STOP MAKING THAT TICKING NOISE!
Vid tre-tiden kom den nya familjen hit, och de var så himla snälla och fina. De stannade i tjugo minuter och lät Loket lugna sig lite, sedan bar jag ut honom till deras bil. Familjen hoppade in, och Loket lade sig med dottern i baksätet och började gnaga på en leksak, så jag tänkte att jag inte ville störa mer. Dörren stängdes och jag sprang upp till lägenheten för tårarna brände bakom ögonlocken.
Och plötsligt var virvelvinden borta. Det där lilla livet som fått oss att skratta och bli rosenrasande om vartannat. Han som sov mellan våra huvudkuddar och väckte oss med ett pip-ljud när han gäspade. Plötsligt var han inte kvar?
Hur botar man separationsångest på bästa sätt? Ringer alla i ens telefonbok och storstädar varenda kvadratcentimeter av lägenheten. Precis så.
2 Comments
❤
❤