”Hur går det med boken?”

Den vanligaste fråga jag får nu för tiden är hur det går med boken, så därför tänkte jag ge en liten uppdatering på förloppet! 50% av er kanske är less på att höra detta evinnerliga tjat, men jag vet själv att jag ÄLSKAR att läsa om andras bokprocesser. Om ni har några specifika frågor ni undrar efter vet ni var kommentarsfältet finns.

Sommaren som gick var ett saligt skrivmaraton. När jag signade med förlaget Mondial i maj hade jag så gott som fem kapitel ”klara”, men ytterligare fem skulle komponeras under sommaren. Förutom Crossfit Games satt jag bara hemma och skrev i tre månader. I köket, på balkongen, i pappas vardagsrum, på ett lakan på gräsmattan. Tillsammans med min förläggare hade jag satt ut deadlines med två-tre veckors mellanrum för att bara försäkra oss om att text kom in.

Det svåraste med att ”bara skriva” är att hjärnan kommer på tusen sidospår som alla känns viktiga. Helt plötsligt vaknar man ur en tredagarsbubbla och inser att man beskrivit om en minimal detalj på fem sidor och bara ”hoppsan, hur fan hämtar jag hem det här då?”. Eftersom det inte finns en tydlig linje att följa spretar det ofta, vilket leder till att man kastar om text för att skriva om, skriva ihop, dra isär och trycka ihop igen. Som en polkagrissmet runt en krok i Gränna.

Men text blev det: 285.000 tecken för att vara exakt. Enligt ett gammalt sommarprat med Fredrik Backman är en boksida 1.500 tecken, vilket betyder att mitt råmanus just nu ligger på 190 sidor. Bilden här ovan representerar det som hände när sommaren var över och hela manuset var inskickat: min förläggare Emma printade ut hela kalaset, skrev frågetecken och utropstecken i marginalen och bjöd in mig till ett möte.

Textmassan fanns, men ordningen var rörig. Vi flyttade fysiskt runt olika kapitel på bordet, rev ut sidor och tryckte in de någon annan stans. På 90 minuter hade kapitel 2 blivit kapitel 7, kapitel 8 hade blivit kapitel 3. Att leka med dispositionen digitalt var helt omöjligt, men att ha allt på A4-ark gjorde allt så visuellt tydligt. En extra eloge vill jag passa på att ge till Emma, som utmanar mig och ifrågasätter så jag behöver motivera varför jag tycker som jag gör, och varför jag inte vill göra si-eller-så. Hon är ett extremt bra bollplank, och vi är så eniga om vad denna bok ska bli. I 90% av allt hon säger gormar jag ”PRECIS SÅ!!”.

Igår lämnade jag in manuset igen efter att ha suttit i vardagsrummet och stuvat om allt i digitala projektet. Jag har kastat om stycken, byggt bryggor, skalat bort några upprepningar och det börjar kännas som att… vi är på väg någonstans? Som att det faktiskt KOMMER bli en bra bok. Och en bra sådan? Igår läste jag igenom kapitel 6 och typ fastnade i ett flow – det kändes overkligt bra faktiskt!

Nästa steg är att en redaktör ska gå igenom hela texten, och då börjar finliret. Hittills har vi fokuserat på det stora hela, att alla bitar ska vara med, men nu går vi in på detaljnivå och stuvar om. Har längtat ohyggligt länge efter detta steg, att någon ska komma med en röd rättningspenna och stryka, skriva till, göra pilar och kännas som en mellanstadielärarinna. Nästa vecka ska vi dessutom ta pressbilder – huh!