Hur jag fick min hy att bli bra

Det har ÄNTLIGEN blivit dags för inlägget jag längtat efter att få skriva. Under många år trodde jag att min hy aldrig skulle repa sig, men idag är den fan BRA. Blir eventuellt lite tårögd när jag skriver det här, för ni som har knölar, finnar och flammighet vet hur psykiskt påfrestande det är att ständigt känna sig… äcklig? Är det rätt ord? Ja, för mig var det så.

Som tonåring hade jag någon finne då och då, men aldrig något man la märke till. Jag smetade på lite täckkräm och var ganska obesvärad av situationen. Först när jag närmade mig utbrändheten 2013-2014 började min hy bli flera resor risigare. Från att ha någon liten plita här och där var det ständigt något.

Men det skulle bli värre.

År 2017 tog jag den här bilden, och som ni kanske märker är det inte bara någon enstaka plita. Jag fick bölder under huden, ärtstora klumpar som gjorde så jävulskt ont och ”bodde” i huden flera veckor innan de sakta försvann. Under vissa perioder hade jag svårt att prata eftersom knutorna runt munnen gjorde så ont.

För att få bukt med den knutiga hyn lusläste jag varenda forum, varenda tipskrönika från hudvårdsterapeuter och började därefter prova att utesluta saker: gluten, laktos, socker, koffein, nötter… Jag bytte örngott varje kväll för att inte riskera att få in smuts i porerna om nätterna, jag köpte varenda jävla kräm på marknaden och INGENTING tycktes hjälpa. Jag drack mer vatten, bytte sminkborstar och testade olika nya sminkmärken. Jag gick veckor utan smink för att se om jag kunde ”lufta” rent huden och… jag testade allt. Ingenting funkade.

Efter att ha gått till fyra (!) olika hudvårdsbrudar och alla sagt samma sak (”du är lite torr i huden, har du testat vår senaste kräm för en miljard kronor?”) fick jag panik. Det fanns tydligen ingen räddning. Min sista utväg var att gå till en hudläkare, som i förbifarten nämnde något om preventivmedel. Vi började jämföra hur min hy artat sig beroende på vilken p-metod jag körde, för kanske fanns det ett samband?

Oh yes. Jag berättade om hur jag hade bytt från p-pillret Yasmin till mini-p under 2014 eftersom jag trodde att många av mina utmattningssymptom kom från mina p-piller. Eftersom p-pillerbytet inte gjorde mig mirakulöst frisk bytte jag vidare till natural cycles (eftersom det var ett jävla liv om hur påverkad man blev av de extra hormoner man petade i sig). Inte sören blev jag utmattningsfrisk då heller.

Så för tre år sedan satte jag in en hormonspiral och det var då hyn gradvis blev ännu sämre. Då gick det från finnar till bölder under huden. Sambandet såg jag inte då. Nej, jag stod istället och funderade på om jag kanske borde köpa ytterligare en tusenkronorssyra på Skin City. Jaja, det är lätt att vara efterklok, antar jag…

Hudläkaren rekommenderade ett p-piller som skulle hjälpa mot dålig hy, och jag hann nog inte lämna lokalen innan jag bokade tid att ta ut spiralen och hoppa på p-pillertåget igen. Resultatet? Från den dagen (!!!) då jag tog ut spiralen har jag inte haft en enda knuta under huden. I ett år fortsatte jag med p-pillret innan jag slutade, och efter det har hyn fortsatt hållit sig i schack, så enligt min empiriska undersökning blev det snarare bättre av att jag tog ut spiralen än började med p-piller. Men: jag vill inte tipsa om olika läkemedelsbeslut, men tala med er barnmorska/gyn/hudläkare så kanske de kan hjälpa dig vidare?

Den här bilden knäpptes imorse, och jag är fullt medveten om att min hy inte är guds gåva till mänskligheten. Däremot är den SÅ mycket bättre än förr. Jag har fortfarande många acneärr i form av mörka fläckar och prickar i ansiktet och på ryggen, men de är bagateller om man jämför med bölderna som gjorde så vansinnigt ont.

Jag har väntat med att skriva detta inlägg så länge för att vara säker på att jag inte bara hade en bra hudperiod, men vill också påminna om att allt är individuellt och att detta inte fungerar för alla. På samma sätt som att Paula’s Choice funkade för många men inte mig. Och att utesluta kaffe funkade för någon, men inte för andra.

PS. trots att min hy idag är bra mycket bättre viker jag ofta bort blicken när jag pratar med folk, som en osäkerhetsgrej. Det har blivit inpräntat i min skalle att jag skäms för min hy. Fan vad ledsamt, ändå.