Hur min kalender såg ut 4 veckor innan utmattningen

23 mars 2020

När vi flyttade från den gamla lägenheten tvingades jag gå igenom allt undanstoppat dravel på vinden, och i en brun flyttlåda hittade jag mina gamla kalendrar. Jag har alltså sparat varenda almanacka sedan tvåan på gymnasiet (vilket betyder år 2007/2008 för den som är nyfiken). Nostalgiskt! Mysigt! Kul!

År 2014 var däremot ingen fröjd att bläddra igenom. Det var året då jag blev sjukskriven för utmattningsdepression, och genom kalendern är det så tydligt hur allt gick käpprätt åt helvete flera månader tidigare. Mästerskap avlöste varandra och jag ser hur jag krampaktigt skrev ner träffar med vänner som sedan ströks över till förmån för jobb. Nya träningsupplägg skrevs in men bröts efter bara några dagar. Arbetsdagarna blev längre och längre, och när jag började förstå hur illa allt var antecknade jag också ner hur många timmar jag jobbade varje vecka.

Mitt i flyttkaoset tog jag några bilder på hur veckorna såg ut precis innan läkaren sjukskrev mig. Jag har censurerat namn och sådär, men tycker ni ska försöka lägga märke till hur mycket som INTE är jobb som fanns med i mina dagar. För tunga arbetspass i all ära, men ett av de största tecken på att det går år helvete är att man inte hinner något för nöjets skull.

Min kalender innan det gick åt pipan:

När jag först såg detta uppslag tänkte jag att det inte såg så jävligt ut, men vid närmare eftertanke minns jag denna vecka så väl. Här hade min hjärna klappat ihop fullständigt. Uppslaget är ganska representativt för vad ni kommer se på nästkommande veckor: otaliga timmar i redigeringen, resor till olika svenska städer, rep(ortage)inspelningar och långa, långa arbetsdagar. Om jag inte räknar helt fel klockar vi in denna arbetsvecka på 65 timmar. Lunch var i bästa fall en Subway-macka framför datorn i många fall, så där räknar jag inte av tid FYI.

Klant som jag är missades en vecka, så här kommer vecka 37 istället. Inga konstigheter här, mer än att jag jobbade till 03.00 på onsdagen, men ändå var på kontoret 09.00 morgonen därpå. Blir GALEN på det här. Plikttrogen och itutad att “andra kan ta din plats om du inte infinner dig”. På min enda lediga dag flög jag till Skåne för att slippa ta fakirflyget på måndagsmorgonen – då skulle jag nämligen jobba i Malmö.

Två reportageinspelningar, två livesändningar, två dagar i redigeringen. Den här veckan kändes på något vis lyxig i jämförelse med tidigare? Blir eventuellt lite lurad av de tomma utrymmen som inte har pilar – men då researchade jag inför livesändningarna.

Och här är veckan då kroppen sade upp sig. På torsdagen spelade jag in två reportage i Ängelholm hos Rögle, och efter att ha testat att vara hockeymålvakt höll jag på att svimma. “Jag har säkert druckit för dåligt”, ursäkta jag mig, men när jag drog på mig influensaliknande symptom över bara en timme började varningsklockorna ringa. Jag ställde in flighten hem dagen därpå, precis som födelsedagsfesten för en kompis.

Det var den där söndagen jag ringde till en av producenterna och grät för att jag inte hade någon kraft kvar, varpå han sa att jag fick “sjukanmäla mig om jag inte orkade jobba”, och fredagen därpå blev jag sjukskriven. Mer om det där kan ni läsa i boken om några veckor, så jag ska inte spoila, meeeeen… Det är så sjukt att kunna titta tillbaka på sitt liv såhär. Minnas allt för att man skrivit några sketna ord med blyerts?!

Och en liten påminnelse till: när det kommer till utmattning handlar det inte bara om hur många timmar man jobbar. Det finns givetvis annat som också räkans in, som bemötande, återhämtning, förutsättningar, sömnkvalité och 230958209 andra anledningar.

Relaterade inlägg:

Min dagbok som utbränd
Vi får aldrig ett fucking break
4 frågor om min utbrändhet

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Lovisa 23 mars 2020 at 13:04

    Tack för säkert hundrade gången för att du tar upp detta ämne. Båda mina föräldrar har varit utbrända när jag var barn/tonåring och DÅ hade jag väldigt svårt att förstå grejen. Nu är jag själv halvvägs där (innan corona har jag de senaste 3-4 åren jobbat mellan 60-100(!!) timmar i veckan varav ofta två nätter och aldrig mer än en ledig dag/vecka (ibland kan det gå månader utan en ledig dag). Kan jobba 07-16, sätta mig i bilen vid 20 och köra tolv timmar för att sedan jobba hela dagen därpå. Det är “normalt” i min bransch och jag känner mig otroligt svag och värdelös när jag beklagar mig, för det finns ju alltid någon som jobbar hårdare och är mer positiv än en själv. “””Du ska vara tacksam över att du får jobba med din hobby””” osv.

    SÅ ja, jag och många med mig behöver påminnas då och då om att livet är så mycket mer än att jobba ihjäl sig.

    Tack<3

  • Reply Gabriel 23 mars 2020 at 18:26

    Jag kämpar på i motvind för jag lyckas inte ens få en läkartid. Försökt sen i januari nu. Arbetsförmedlingen kräver att jag antingen jobbar 100% eller blir sjukskriven, vården sjukskriver inte mig för att jag är arbetslös. Och jag har fått flytta hem till mina föräldrar för att jag inte klarar av att ta hand om mig själv längre.

  • Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.