Just nu är jag inne i en sån när period där allt känns lite meningslöst. Livet är repetitivt. Allt känns långsamt. Varenda livsval ifrågasätts och överanalyseras till förbannelse.
Givetvis är jag inte det minsta förvånad – jag har jobbat med mästerskap och klivit ur den berömda bubblan, och då tränger sig alltid en moloken känsla på. Det är som att hjärnan varit ständigt påkopplad och sedan fylls av ett kontrastrikt vakuum som ekar: ”Jaha, och nu då?”
Denna vända av upplevelsebakfylla bjuder på en härlig buffé av ifrågasättande: vad fan gör jag egentligen med mitt liv? Varför håller jag på med femtioelva saker som hjärndött bara tragglar på? Vad tycker jag är roligt och varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att bara bestämma sig för vad man vill? Varför gör jag alla hobbys till jobb, och varför dödar jag allt jag tycker om genom att göra det till måsten?
Jag scrollar knappt genom Instagram och bloggar längre eftersom jag blivit så fed up. På något märkligt vis kan jag sakna tiden då folk beskrev sin dag ackompanjerat av en sketen webcam-bild och inte försökte ihjäl sig med snillrika captions, inhyrda (och underbetalda) photoshoots och det där förbannade DJUPET. Har ni tänkt på det? Att ingen verkar vara glad längre? För att nå igenom bruset behöver man nu en ledsen diagnos eller arg åsikt. Att bara vara glad funkar inte.
(Komisk insikt när man själv skriver sitt gnälligaste inlägg på länge, hehe.)
De senaste veckorna har jag känt ett starkt sug att stänga ner blogg och hela baletten för att bara dra mig tillbaka, in i mitt skal. Min senaste idé är att börja brodera och INTE lägga upp en enda jävla Instagrambild på det. Kan knappt tänka mig en mer frigörande tanke.
(Jaja, känner jag mig själv rätt kommer väl detta resultera i att jag startar en podd eller något. Ignorera detta gnällinlägg – jag behövde mest skriva av mig.)
No Comments