Förlossningsrädsla kan grunda sig i många olika faktorer, men för min del fanns en enorm katalysator. I början av min graviditet, i mars, kom nyheten att förlossningsvården i Stockholm var hårt ansatt.
Trots att Region Stockholm under brinnande pandemi gått med ekonomisk vinst på 5,8 miljarder (!) kronor ombads personalen på Södersjukhuset lista olika sätt att spara cash. Hur då? Bland annat genom att bädda snittsängen med enbart plast, skippa bedövningsgel vid insättning av kateter och… att plocka bort paprikan på mackan.
Paprika och sängbäddning är bara symboler för något större: de anställdas arbetsförhållanden är under all kritik. Man hinner inte med. Kan inte garantera patientsäkerhet. Hänvisar gravida till andra län när platsbristen är ett faktum. Som grädde på moset ska man därtill hitta detaljer (som jävla påläggsalternativ!) att dra in på för att spara på ören. Det är FÖRNEDRANDE!
Ingen kan ha missat att krisen eskalerat de senaste dagarna när bortprioriterade barnmorskor lämnar sitt jobb i uppror och förlossningschefer säger upp sig i protest. Vården som erbjuds verkar inte vara något de kan stå för.
Detta är en av anledningarna att jag aldrig kände någon trygghet i att genomföra en vaginal förlossning. Jag tvivlar inte på personalens kompetens, men de ges inte rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Som förlossningsrädd är det jävligt svårt att förlika sig med tanken att ingen kanske har tid att komma när du ringer på nödlarmet.
Så för mig blev det snitt, och jag har inte ångrat mig en sekund. Mottagandet var fantastiskt, rätt antal personer var på plats, ingen behövde springa iväg när bebisen skulle ut och rädslan var – för mig – obefintlig. Jag kände mig trygg från start till mål.
Så tack, förlossningspersonalen som är helt jävla underbar. Nu knyter vi alla näven och ser vi till att ni får de arbetsförhållanden ni förtjänar ♥️
No Comments