För fyra år sedan utmanade jag mig själv att inte köpa kläder på 30 dagar, och med åren har jag stramat åt tävlingsreglerna för mig själv. 30 dagar blev 40 dagar som blev 50, och i år är jag mindre konsumtionssugen än någonsin. Inte nog med att jag nu inte ska köpa kläder på 60 dagar – jag ska inte köpa prylar heller.
Min fäbless för slöshopping slutar ju nämligen inte vid HM-fynd och sko-reor, jag tenderar ju att lägga hiskeligt många timmar på att strosa runt bland Lagerhaus-nyheter. Den stora frågan är: hur många småvaser och prydnads-tingeltangel kan en person egentligen behöva?
Nej, jag blir faktiskt lite äcklad av mig själv när jag tittar runt i lägenheten och inser att jag har så jäkla mycket prylar. Det är ju inte på en hoarder-nivå á la Consumed, men likväl har jag köpt meningslösa saker för flera tusenlappar.
Så vad får jag då handla, kanske ni undrar? Mat. Pretty much. Jag har bara satt upp regelverk mot prylar och kläder, men det fina med att sluta handla onödiga saker är att man också inser att man klarar sig utan tuggummipaket, läkerolaskar och nötbars.
Eftersom jag startade denna utmaning vid nyår är jag redan 20 dagar in, och befriande nog har jag inte ens varit nära att shoppa. Har jag behövt något? Nej. Har jag längtat efter nya plagg eller ögonskuggor? Nej. Har jag lagt en massa timmar på att titta på underlägg, askar och block i pysselbutiker? Nej.
Materialistisk frihet – here I come!
No Comments