OBS, inlägget innehåller ej alkohol, så ni som kom hit för en snaskig fyllehistoria kommer bli besvikna.
De senaste dagarna har jag varit tillbakadragen, tyst och trött. Lättirriterad och i ett enormt behov av att bara dra mig undan och vara själv. Jag blir fysiskt andfådd av att prata (vilket också kan bero på förkylningen, hehe) och orkar inte fokusera eller lyssna.
Och varför har det blivit såhär då?
Jo, för de senaste veckorna har bjudit på precis allt. Jag brukar beskriva det som upplevelsebakfull – att man fått för mycket av det goda, och måste sota för det kommande dagar. Som livets största Long Island iced tea – allt i en blandad kompott som ofta tar ett tag för kroppen att bearbeta.
Många resor, olika hotell och nya människor som man gärna ska vara trevlig mot. Inte kunna gå undan, ständigt vara supersocial och prata med hög röst för att överrösta diverse ljudsystem på arenor och restauranger. Tidiga morgnar, sena nätter och exakt noll fungerande rutiner.
På pappret låter det här livet ljuvligt, och stundtals är det precis det. Men de gånger perioderna blir för långa, när vilan uteblir, då blir det ett jävla bakslag. Och där är vi nu.
Som extra krydda på skitkänslan som upplevelsebakfull:
När jag blir energilös känner jag alltid att jag gör någon besviken. Denna gång är det mamma som fått irriterande blickar, snäsiga kommentarer och en dotter som inte känns igen. En dotter som inte alls är sådär social som hon var förr, som inte kan get her shit together eller ställa upp för någon annans skull en endaste gång.
(Observera att min mamma inte sagt det där,
men min känsla är att hon tänker precis så.
Vilket startar ångestkarusell 2.0!)
I den bästa av världar hade jag orkat sitta med på restaurangen, orkat prata trots hög ljudkuliss och ställt motfrågor tillbaka. Men de senaste dagarna har det bara inte gått. Och är det något jag lärt mig av min utbrändhet, så är det att pick your battles – även med dig själv.
9 Comments
Du belyser ett så fruktansvärt ämne på ett fantastiskt sätt och framför allt de där smådetaljerna som dyker upp som sviter efter en utbrändhet som få pratar om – småsakerna som fan kan rubba ens hela jävla personlighet rent ut sagt. Har följt dig sen låååångt tillbaka (vi snackar Bilddagboken och Rögle-tiden liksom) vilket har gjort att det blivit en slags stöttepelare att få några ord från dig här och där för du är så fantastiskt klok. Glöm aldrig det och fortsätt att ta hand om dig, inget är viktigare än ens eget välmående.
Jag brukar kalla det för ”intrycksbakis”.
Vet exakt vad du menar.
Mvh, hjärntrött
Asså jag tycker du är såå grym! Hoppas det blir bättre snart och glöm inte hur stark du är! Ha det bäst! <3
svar: Hej! ja precis, de är Adidas gazelle. Rosa, fina vår/sommar skor! Älskar dom! Piggar verkligen upp gråa dagar som dessa :)
Du sätter ord på det här -och mycket annat- så väldigt väldigt bra Isabel. Är såå glad över att jag ”hittat” dig, du är viktig. För mig och för många andra. Ser fram emot att ses, när det nu blir. KRAM
Snart kommer förhoppningsvis lite ledighet för min del, och då ska jag sluta vara omöjlig <3
Jag snubblade över din blogg via Facebook och jag är såååå glad för det! Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom sedan slutet av februari. Nu jobbar jag 50% men känner fortfarande många symtom. Det jag vill säga är att du på ett så fantastiskt sätt beskriver hur det är att leva med utmattningssyndrom. Det är så skönt att få läsa och se att det faktiskt är andra som mår likadant = det är på riktigt.. Stor kram och TACK för dina kloka ord!! ❤
Hej Marie! Tack för dina fina ord, det värmer! Kom ihåg att inte jäkta vägen tillbaka, denna (förbannade) sjukdom tar längre tid att återhämta sig från än man kan ana. För mig har det nu gått 2,5 år, och jag känner fortfarande av det med jämna mellanrum. Önskar att jag gett mig själv mer tid innan jag gick tillbaka till arbetslivet, såhär med facit i hand… Kram!
[…] upplevelsebakfull i […]