Bokskrivande

Jag avskyr att bli intervjuad

20 april 2020

Idag är det exakt två veckor kvar tills min bok släpps – TVÅ VECKOR! Jag känner att jag måste bubbla av mig lite, för det är så många tankar och känslor som snurrar i mig just nu.

I fredags var jag inne på förlaget och signerade tusen exemplar av boken till er som förbeställt via Adlibris, och ett par finns fortfarande kvar att köpa. Min initiala tanke var att skriva små meddelanden i alla exemplar, men när jag förde förslaget på tal höjde min redaktör på ögonbrynen (och sa “ÄR DU HELT FRÅN VETTET MÄNNISKA!” med blicken), så vi la den idén på is. Och tur var det. Att bara skriva min namnteckning tusen gånger tog nämligen tre timmar – och då fick jag totalservice med att slå upp boken på rätt sida, någon som plockade bort de signerade och bar in nya till bordet.

100% teamwork vid signeringen på Mondials kontor!

Att releasedatumet 4 maj närmar sig betyder också att sajter och tidningar hört av sig med intervjuförfrågningar, vilket är lika delar roligt som läskigt. Märkligt, kan tyckas, eftersom jag jobbar med att intervjua andra. Men att stå på mottagande sidan av mikrofonen är fan så mycket jobbigare än att vara den som ställer frågorna.

(Och nu vet jag att man borde vara stencool bara låtsas som att det inte är en biggie att bli intervjuad, men det är en av mina största ångestpuckar i livet, no joke.)

Det är så roligt att svara på intervjuer i textform, men det är just när jag ska förklara något via tal som det bara blir… fel. Det blir osammanhängande och snurrig. Jag får inte till poängen, riktigt. Och när det handlar om såhär viktiga saker, som utmattning, maktstrukturer och att bli vettigt behandlad, så vill jag att det ska bli rätt.

isabel-boltenstern-boksignering3
1000 exemplar! TUSEN! Som snart ska skickas hem till er!

Jag har för mig att det var Fredrik Backman som sa, i sitt sommarprat i P1, att han blir bättre när han får redigera sig själv. Precis samma gäller för mig. Jag behöver sätta mig ner och skriva, sudda, känna och ändra. Först då får jag ut vad fasen jag menar, inte halvfärdigt dravel som inte makes sense.

(Om du som läser detta är en journalist som tänkt intervjua mig – snälla, kan vi ta det via mail? Jag lovar att man får ställa hur många följdfrågor man vill! Kan skicka med recept på en SVINGOD äppelpaj då också.)

Så det handlar inte om att jag försöker dölja något, snarare att jag vill att det ska bli bra och tydligt. Och har man mundiarré, som jag tyvärr är född med, så är det bra att kunna sansa sig. Dessutom är det svårt att minnas alla viktiga poänger man skrivit på 200 sidor, så det kan vara bra att kunna skumma igenom sitt eget manus.

Du kanske också gillar:

Kommentera

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.