Efter gårdagens inlägg var ni många som kommenterade både här på bloggen och på Instagram. Jag tänkte ta vidare där era kommentarer slutade, nämligen vid kvinnors kontrollbehov. För både Joanna och Blåmesen skrev om just detta:
Såhär löd alltså två av de kommentarer som kom in, och jag tyckte de var så intressanta. För jag kan delvis hålla med Joanna i att man skjuter sig själv i foten när man curlar mannen man bor med, men samtidigt kan jag känna igen mig i Blåmesen som ”till viss del gillar att vara hushållets projektledare”.
PS. länken Blåmesen skriver om är ett jämställdhetstest från Region Skåne – ni kan själva se hur ni fördelar olika uppgifter och ansvar i hemmet via länken: KLICKA HÄR!
MEN VARFÖR I HELVETE GÖR VI DET? Det är inte svinroligt att sortera smutsiga underkläder. Det är inte alls kul att sortera strumpor (och därför inbillar jag mig att det är tävling i memory för att göra det LITE roligare) och dessutom är det värsta i världshistorien att tjata. Och påminna. Och påminna igen för att inget händer och därmed – TJATA.
Därför tycker jag det är viktigt att fråga sig själv VARFÖR man gillar att vara hemmets projektledare?
Är det något man genuint gillar, som kan mäta sig med sin hobby eller tid med sin bästa vän? Eller kan det vara en bekräftelseboost för att man ”är så flitig”? Att man känner sig duktig när man får saker gjorda? Fått beröm under uppväxten och förknippar ordning med sin personlighet? ”Du som alltid har det så fint hemma..”. Är det för att man tycker sin killes tid och energi är mer värd än sin egen och därför ”inte ska bemöda honom med sådant”? Eller idén att man förtjänar förhållandet för att man är ett antikt ”wife material”?
När jag säger att jag är bra på att planera, att jag älskar min kalender och att jag har en fäbless för att-göra-listor är det inte för att jag fötts som kvinna. Det är något jag lärt mig gilla för att få saker att fungera. Kontrollbehov är inte rotat i kvinnans DNA, men kanske något vi sett under vår uppväxt? Lustigt nog älskar min mamma också sin kalender, ordning och är en jävel på att komma ihåg födelsedagar – eftersom hon skrivit ner dem.
Så för att knyta ihop ännu en mental dumpling: jag är helt enig med Joanna att skit inte ska tas, men tycker samtidigt problemets fokus halkar fel när det återigen landar på att kvinnor ”curlar män”. Nu spånar jag vidare här men: Ett sopigt beteende utfört av en fullvuxen man kan inte beskyllas på att ”mamma inte lärde mig” eller att ”flickvännen är för curlande” – det är ett fegt sätt att lägga över skulden där den inte hör hemma. Som jag skrev i förra inlägget: när ska snubbar orka?
4 Comments
Först vill jag bara säga tack för så bra inlägg och så många kloka kommentarer! Jag tänker att en ofta ”vill” projektleda hemmet för att det blir bättre eller är enklare om en gör det själv. Till exempel när det ska tvättas kollar jag alltid ett extra varv i lägenheten innan jag går ner i tvättstugan om det ligger några strumpor på golvet nånstans eller om det är dags att handdukarna i badrummet ska tvättas så att jag får med mig dem ner. Min kille däremot däremot tar bara för givet att den enda smutstvätten som finns är den som ligger i tvättkorgen. :-)
Jag tror många intalar sig att man ”vill” vara hemmets projektledare – för man vet att det funkar, man känner sig produktiv osv osv osv. Tack för din kommentar!
Hej R! Jag ska absolut göra ett inlägg om din fråga, men tills vidare kan du kolla ett YouTube-klipp jag gjorde på ämnet: https://youtu.be/-gs-iIaLoiY
Jag tycker generellt att du kan fråga de som kritiserar ditt val varför de gör det. Har de så tråkigt utan dig att du måste vara med? Framstår du som otacksam som inte är med hela kvällen? Vad är problemet? Därefter tycker jag man ska förklara på det mest självklara sätt man kan: att energin inte räcker till. Att du är sjuk, att de är friska. Att du inte längre har den ork du en gång hade och nu behöver hushålla med den MYCKET bättre. Du borde ingenting, möjligtvis skaffa vänner som respekterar dig bättre. KRAM <3
Hej Isabel. Jag vill främst tacka för alla fina inlägg. Jag kämpar själv med att säga nej, med att klara tentaångesten och försöka bli klar med universitetet. Vissa dagar är svårare än andra.
Men till saken. Bläddrade genom din blogg när jag hittade detta inlägg och jag var bara tvungen att tipsa om en bok som jag läste för evigheter sen. Gunilla Bergensten släppte 2008 en bok som heter ”Familjens Projektledare säger upp sig”. Den handlar om duktiga flickor och kvinnors konstanta hemmafix. 170 sidor igenkänning.
Miljoner miljarders kramar. Tack för att du är du <3