ledig, men något som gnager

ibland måste jag nypa mig själv i armen för att påminna mig själv om att det här är ett verkligt liv. att jag mitt under sensommaren kunnat ta en veckas semester, utan att någon ringt och frågat var jag håller hus. att jag har en chef som svarar ”absolut, har du inget att göra är det klart du ska åka” med en uppmuntrande stämma när jag frågar om jag kan åka iväg.

tacksam för att chefen säger så, att schemat tillåter det, att kollegorna är glada för min skull och att jag ens vågade fråga. för det är inte en självklarhet. om företagskulturen är annorlunda, om arbetsbördan är för stor eller kollegorna missunnsamma drar man sig för att be om det där som egentligen kanske inte hade varit några problem.

dessvärre har jag tvekat om jag ska lägga upp bilder härifrån, vill liksom inte sticka folk i ögonen. ”åhåja, nu är den där boltenstern och far igen”, tänker jag att andra tror. ”jobbar hon ALDRIG nu för tiden”?

och varför är det så förbaskat svårt att frigöra sig från de här tankarna? att man ALLTID ska tänka på vad ANDRA (kanske) tänker. att man inte bara kan göra som man vill utan att fundera så jävligt. att jag nästan ville redovisa vilka sändningar jag haft de senaste veckorna, och hur jag ska flänga de kommande. precis som att det hade spelat någon roll för ER om jag hade cashat in nog många arbetstimmar på kontot för att kvitta ut den här veckan i solen.

men ett steg i taget. dags att vara lite snäll mot sig själv:

fan vad bra du är som bad om ledighet när du behövde det. good for you, boltis!