Hej från semesterns slutspurt! Jag mår så ofantligt bra just nu och känner mig så lugn i kroppen. Extremt få måsten, boken går ”framåt” och jag är själv största delen av dagarna. Mer om det imorgon, varför jag ser mini-isoleringen som en skön grej istället för tråkig.
Mina dagar ser ut som följande: jag går upp, sätter över en stor kanna kaffe och öppnar därefter mitt bokskrivningsprogram. För ett tag sedan satte jag upp ett mål att skriva 1000 ord om dagen, vilket motsvarar ungefär tre-ish boksidor. Det gick såklart åt pipsvängen direkt, men ambitionen var god! Jag märker ganska tydligt att jag snarare tar bort saker jag är missnöjd med än att skriva nytt, vilket gör att uppförsbacken blir brantare – MEN! Samtidigt känns det som att det som väl stannar kvar på de digitala arken är bra nog. Definitionen av två steg bakåt och ett steg fram.
Jag ser och hör människor överallt som pratar om att de inte känner igen sig själva i värmen. Att de är orkeslösa, matta och inte begriper varför de blivit så lata helt plötsligt. Vill mest skicka en friendly reminder att det inte handlar om att man ”gått ner sig” över semestern och behöver ”göra mer” för att hitta tillbaka till sitt vanliga, kanske mer aktiva, tillstånd.
Att det är omöjligt att komma undan värmen gör det svårare för våra kroppar och knoppar (hatar det jävla uttrycket men använde det ändå?) att få den återhämtning de vanligtvis får. Våra 35-gradiga sovrum är inte optimal för hjärnan, som hellre suktar 18 grader. Det blir så tydligt varför spanjorerna har siesta – en välbehövlig timme när det är som varmast, för att ta en tupplur eller gå in i viloläge. Det tycker jag vi borde ta efter!
Okej, slut på moralpredikan. Här kommer en bild på hur mysigt vi hade det när värmeslaget tvingade ut oss på balkongen för att titta på film:
No Comments