Loket från Hundar Utan Hem

I lördags tog vi ett superspontant beslut att bli jourhem åt en liten valp från Hundar Utan Hem, och i skrivande stund ligger han och sover i mitt knä. Det var längesedan jag hade en vecka som känslostormade lika hårt som denna, men vi tar det från start. Det här är Luke. Eller Loket, som vi kallar honom. Ibland till och med Leif Loket.

(SE YOUTUBEKLIPPET  MED LOKET HÄR!)

Som av en ren slump skickade två av mina vänner samma länk till mig på lördagsmorgonen – till ett instagraminlägg om en hundvalp som behövde hjälp. Lillhunden var en tigerrandig whippetmix av något slag. Jag blev småblödig och hörde av mig till en gammal klasskompis som volontärarbetar för Hundar Utan Hem – MEST FÖR ATT BARA HÖRA MIG FÖR *helt oskyldig*

Och precis som när Comhem-försäljare ringer hade jag inte hjärta att säga nej. Matilda började berätta hur saker och ting funkar, att denna femtonveckorsvalp hade NOLL erfarenhet av Livet™ och att det skulle bli en win-win eftersom vi älskar hundar OCH hunden behöver hjälp.

Efter att ha telefonterrat Alex, briefat idén på 10 sekunder och snabbt fått ett ja var det alltså bestämt. Dagen därpå var jag mer nervös än jag någonsin varit när vi tog tåget till Älvsjö för att hämta den lilla krabaten.

När vi skrivit på kontrakt var det dags att ställa sig bakom den stora transportbilen, och en och en togs de ut sina burar och in i famnen på sina framtida ägare och jourhem. Det var X antal ”AAAAW”-moments innan det var vår tur, och när Loket väl hoppade ur bilen blev jag chockad.

Dels för att jag bara sett någon enstaka bild och trodde att han var ungefär dubbelt så stor. MEN OCKSÅ FÖR ATT JAG BLEV BLIXTFÖRÄLSKAD! Alltså har ni sett något så sött i era liv? (Retorisk fråga, ni behöver inte svara ”ehjo, mitt barnbarn Konrad är faktiskt väldigt söt”.)

Nu har Loket varit här i fem dygn, och han är en fantastisk valp. Så himla kärleksfull, vill gärna vara nära och väldigt självgående och lättlärd. Men den här veckan har jag slitits mellan exakt ALLA nivåer i känsloregistret.

STORMANDE GLAD – när han studsar runt som en liten gasell, vill hoppa upp i famnen på Alex och leker med leksak istället för snörena på mina mjukisbyxor.
BLÖDIG – när han kryper upp i ens famn och vill sova i mitt knä, eller av det söta pipljudet han gör när han gäspar.
FRUSTRERAD – när man går ut med honom för sextonde gången på en dag och han vägrar ta ett steg eftersom det regnat. Efter 20 minuter börjar man känna att han nog inte vill göra något, men minuten efter att vi kommit in i värmen skiter han på hallmattan.
GRÅTIG – av övermäktigheten i att vara själv med Loket hela dagarna och HUR MYCKET JAG ÄN FÖRSÖKER känns det som att han är uttråkad/hungrig/kissig osv osv osv i all oändlighet. Känslan av otillräcklighet präglade de första tre dygnen så enormt.
LYCKLIG – att vi kunnat hjälpa det här lilla livet, att vi är de första människorna som verkligen bryr oss om och tar hand om honom. Vilken jäkla ynnest denna resa är.
SORGSEN – för att det snart kommer en dag då han inte ska vara kvar här, och det kommer bli så märkligt?
LÄTTAD – av precis samma anledning som här ovan. Plus anledningen att han sover 7 timmar i sträck om natten utan minsta knyst.
TACKSAM – att Api var här hela gårdagen, och räddade mig från galenskapen som började tränga sig på efter fyra dagar i sitt eget hem (för Loket vill liksom inte ut några längre sträckor när det är snöblandat regn och +2 grader).

(Api’s reaktion första gången hon hörde Loket gäspa)

Men allt som allt: jag är så otroligt glad att vi fått chansen att ha Loket här. Han är verkligen den sötaste valp jag någonsin sett, och nu verkar det bli dags att gå ut och kissa igen – så vi hörs nästa gång han bestämmer sig för att sova och inte äta på min datorskärm. Bara en bild till från i tisdags när vädret var njutigt:

UPPMANING: om ni kan ställa upp som jourhem är det en supergrej. Om inte, så kan man swisha några tjugor till Hundar Utan Hem för att förenkla deras arbete att rädda hemlösa hundar på Irland. PUSS!