Det känns som att hjärtat har tumlats runt i en mixer. Igår kväll kunde jag inte slita mig från hashtaggen #MeToo på Twitter och Instagram.
För er som på något märkligt vänster missat nyhetsflödet senaste 24 timmarna är detta en hashtag där kvinnor berättar om hur de utsatts för sexuella trakasserier, överfall och våldtäkter. Syftet är att ge omvärlden en sjuhelvetes ögonöppnare, för hashtaggen dominerad flödet totalt igår. Vi alla tycks ha drabbats av någon form av sexuellt övertramp eller våld, och inte bara en gång.
Hollywood-skådisar berättar om systematiska överfall från regissörer och producenter och svenska kändisar återupplivar minnen från våldtäkter och namnger män i samma bransch. Icke-offentliga personer drar ut djävulen i ljuset. Det berättas om kolleger, vänner, släktingar och främlingar. Kvinnor namnger förövare – det är så förbannat starkt.
Och så frågar sig folk varför kvinnor blir utbrända och inte ”tar fööör sig mer”, eller att det krävs ”skinn på näsan för att jobba i en mansdominerad bransch”. Att vi inte ”pallar trycket” och ”är så jävla känsliga”. Vi går dagligen och bär på historier som förövarna knappt ens noterat att de begått.
Diskussionen har dessutom öppnat för chattfönsterterapi. Igår satt jag med tre olika gruppchatter där några av mina närmsta vänner för första gången vågade berätta om vad de utsatts för. Och hela Internet kryllar nu av fler vittnesmål i precis samma anda.
Kvinnor har blivit drogade på firmafest, utnyttjade av kolleger och sedan blivit misstrodda av cheferna. ”Han är ju en så härlig kille, det här kan ju inte stämma”. Andra berättar om att de blivit antastade på krogen, förföljda därifrån när de visat ett ointresse och därefter känt sig otrygga i sitt eget skinn. Några jobbar kvar, sida vid sida, med män som våldtagit dem. Andra slutade självmant när förövaren visade sig vara kompis med chefen. Vissa har begränsat sitt liv för att mer sällan utsätta sig för ”farliga situationer” – och plötsligt försummas liv som utan rädsla hade varit friare.
Och till er män som skickat privatmeddelande för att höra ”hur vi mår” i efterdyningarna av våra #MeToo-uppladdningar: våga agera på riktigt. Säg emot vänner som skämtar på kvinnors bekostnad, redan där sätts ribban. Ta diskussionen. Sätt en ny, högre, standard. Tro på en kvinnas berättelse. Ställ till med en scen. Skydda den som skyddas bör. Svassa inte runt förövare och ursäkta det med ”han är ju schysst mot MIG” – du accepterar hans handlingar genom att göra så. Vägra jobba ihop med förövare – ställ dig på tvären och kräv ändring.
Sugna på mer läsning? Så har ni en strålande rant-tråd av Malin Michea HÄR och en Instapost från min favorit Smulsex här:
4 Comments
Jag har svårt att hitta ord i det här läget så jag säger bara: Tack för det här inlägget. Det är så otroligt viktigt att vi höjer våra röster kring detta. #metoo
Senast jag blev tafsad på var i våras. Vi stod och väntade på hissen i tunnelbanan och jag känner att
någon lägger handen på min röv. Jag bara lät det hända för jag orkade
inte ta itu med det just där, packat med folk.
Gången dessförinnan var i Vietnam när en kille (vit, från typ
australien eller uk) ställde sig ivägen på en smal gata och vägrade
flytta på sig när jag och kompisar skulle förbi. Han tyckte han
var jätterolig. När jag knuffade mig förbi honom hade han försökt ta på
mig, men jag var för snabb.
Gången innan det (som jag minns, det har ändå hänt då och då sedan
tonåren) var på Bråvalla när jag stod och skulle se in flames. Plötsligt
tar någon tag i mig och går sedan skrattade iväg (med en kompis, och ja
det var naturligtvis två killar) och säger ”jag var bara tvungen”.
Precis som att det vore någon rättighet att ta på någonannans kropp.
Lägg därtill på allt jävla snack jag och mina kompisar fått höra
genom åren. Om andra tjejer i vår närvaro. Något som sätter sig.
Kommentarerna signalerar liksom att vi inte är där på samma premisser
som killarna, och framförallt att vårt utseende i första hand är det
viktigaste. ”Tjejerna därifrån är så fräscha”, ”hon ser ut som fan i
ansiktet men kroppen är ju snygg”.
När dessa saker hände som jag skrev här precis ovan gick jag i
högstadiet och gymnasiet. Killarna vi hängde med var äldre, runt 20 och
vissa var till och med 30. Varför man vill umgås med så pass unga tjejer
när man är 30 år är en gåta för mig. Fast egentligen är det inte det.
Killar och män tenderar att tycka att de har rätt till vilken tjej som
helst, oavsett deras eget beteende eller för all del utseende. Och
ålder!!
Jag är bara så OTROLIGT JÄVLA TRÖTT på vuxna män som beter sig som
bajs och sedan är snabba med att ta på sig någonslags offerkofta och slå
bort kritiken.
Ta eget ansvar. Var inte en idiot. Säg ifrån och bete dig civiliserat.
För övrigt vill jag tillägga att jag för en månad sedan blev kallad
för ”extrem” och ”insnöad” gällande feminism från en av mina vänner.
Det sårar mig faktiskt väldigt mycket. Hon vägrar förstå vad allt
handlar om och jag tänker aldrig mer försöka förklara det för henne. Det
tar för mycket energi.
Så jävla STARKT att du berättar det här, och det är ju ett rent helvete du, jag och många andra varit genom. Och att det sker vid upprepande tillfällen, man samlar mod för att berätta och därefter slås det undan med att man ”överreagerar” eller att man är ”överkänslig. I helvete heller! ÄLSKAR hur den här rörelsen ger tillbaka modet till oss – vi inser att det inte är VÅRT fel, som vi tidigare blivit itutade. Och i mina öron låter du inte alls extrem? Vill typ att ALLA ska resonera som du gör här, för då kanske vi inte stått med det här problemet in the first place? Skickar all styrka till dig, KRAM!
Tack för att du läser <3