några skrev i kommentarsfältet att det hade varit trevligt att höra mer om min träning, och av denna simpla anledning pallrade jag mig till boxen idag. well, det PLUS att min ländrygg havererat efter för många timmar framför datorn, i soffan och diverse kollektiva färdmedel.
sanningen är att jag tränat en (1) gång på fyra veckor. jag har inte haft lust, inte haft tid och känt mig halvförkyld. jag vet någonstans att jag har en grund att falla tillbaka på, men lik förbannat är det så tråkigt att komma tillbaka och känna sig svag och bräcklig.
jag är gammal gymnast i grund och botten, men det börjar kännas pinsamt att säga det eftersom det är elva år sedan jag slutade. därefter har jag varit en sån där typisk body-pump-med-mamma-person. jag KAN även vid ett svagt tillfälle ha gått in på en piffig sportbutik och köpt ett par träningshandskar ”för att inte slita upp händerna”. men bodypump-karriären var tämligen kort. istället fick jag dille på att promenera.
när jag flyttade upp till stockholm kom mitt första riktiga prov på mitt träningsalterego, och det innebar att skaffa gymkort och gå dit själv. jag har alltid gillat att träna, men plötsligt hade jag ingen som skjutsade mig till träningen och såg till att jag infann mig. men jag gjorde det, men det blev snarare ännu en grej på att-göra-listan än en umgängesform SLASH aggressiv form av terapi. och då blev det också ett jäkla projekt.
för det är nog vad jag tycker är tråkigast med träning: att man ska 1) flänga över halva stan för att ta sig till någon anpassad lokal, 2) kånka med sig alla attiraljer man behöver för att dels 3) träna men också för att 4) piffa till sig efteråt. ett tretimmarsprojekt liksom.
och så var det den här känslan av att folk stirrar på en. trots att jag visste vad jag gjorde och kände mig trygg i det, så blev jag så jäkla störd på att ha åskådare, trött på folk som ville komma med ”tekniktips” de hade sett på youtube. trött på snubben som ville ”ta en fika” och han som frågade om jag var förlovad.
så jag gick över till fitness24seven och körde ENBART i tjejrummet. det var guld, tyckte jag. där fick jag mycket gjort, och jag kunde köra fria vikter utan att någon know-it-all skulle komma och mansplaina övningar för mig. och där kunde man göra såhär utan att någon brydde sig:
därefter kom en fullproppad arbetsperiod, och den enda träningen jag egentligen hann med skedde hemma. jag hittade kayla itsines på instagram och började göra någon egen version av hennes träningsupplägg. då körde jag fyra olika övningar om och om igen under sju minuters tid, därefter fyra nya övningar i sju minuter och sedan gjorde jag allt igen, så 28 effektiva minuter! det var prima eftersom det tog noll tid, kunde göras när som helst på dygnet och ingen glodde på en. förutom grannarna rakt över.
och nu tränar jag på the noxbox company, en crossfitbox som är superhärlig. det finns en gemenskap där som blivit så automatisk, att man hälsar på den som kommer innanför dörren och hojtar hejdå när man går hem. att man kan köra ihop, köra själv, snacka om man vill och isolera sig de dagar man behöver. men folk bryr sig om varandra. och det är härligt.
extra plus att min kille tränar där och han är ej ful när han svettas.
och det bästa med crossfit är att det påminner mest om gymnastik. (lägg gärna märke till hur fint jag nu knyter ihop säcken!) man står på händer, häver sig upp för räcken, svänger runt med vikter och allt i en salig röra. men framför allt att det är härligt att ha träningen som en umgängesform, inte med fokus på att se ut på ett visst sätt.
dock är jag som de flesta där ute – jag kommer sällan iväg. trots att jag vet att det är roligt, att endorfiner frigörs och att det känns härligt efteråt så blir träningen inte av så ofta som jag vill, och det hade varit så SKÖNT om man bara… kom iväg utan ansträngning.
om någon har tips på hur man gör för att uppnå den feelingen är ni hjärtligt välkomna att höra av er.
PS. ni som vill veta hur jag gjorde med träningen under min sjukskrivning får vänta några dagar till!
9 Comments
Jag känner exakt samma, att det jobbiga är att ta sig till gymmet… Det leder ju till att jag hoppar över dagar jag egentligen planerat att träna på. Kvällen innan planerar man in ett träningspass och man är super motiverad men när det väl är dags orkar jag inte ta mig dit fast jag har ganska nära haha. :)
Vill bara tillägga att jag följt dig så himla länge nu (innan du blev tv-profil och allt) och du motiverar mig hela tiden, tack!
Håller heeeelt med dig! Ofta är jag övertaggad kvällen innan vid 23.30-tiden, sedan är den känslan som bortblåst när jag vaknar… Stort tack för ditt fina meddelande, det värmer!
Tror du måste hitta den där äkta glädjen med träningen precis som dom stunder man glömmer bort du jobbar framför kameran (i ditt fall) för att du har så roligt, alternativt bli lite rädd/nervös innan passet för du vet att du skall in på territorier du sällan eller aldrig testat förut, progression är väl bra möjligt om något i crossfit. Funkar bra för mig.
Men var hittar man den då!? Plus att jag känner glädje när jag väl gör det, älskar liksom träningen men det är mer att det inte blir av. Får liksom inte in rutinen.
Hahaha! Älskar delen ”extra plus att min kille tränar där och han är ej ful när han svettas”. Gällande att komma iväg tror jag mycket handlar om att inte sätta förmkt press på sig själv. Göra sådant man tycker är kul, köra snabba pass och försöka få in träningen som en stresshanterare istället för att lägga det som ytterliggare ett ”måste” på listan av vardagssaker man ska göra. Sen måte man ju inte träna 7+ gånger i veckan för att få ut något positivt av det, även det lilla räknas!. Du är grym Isabell!
Hahaha <3 Du har så rätt, kära Rebecca. Tror stenhårt på vad du säger, och tror att nyckeln också kan vara att typ se ditt bedårande ansikte på boxen. Det gör mycket för mig att du bara är i lokalen, ska du veta!
Väldigt kul läsning! Jag ser även fram emot att läsa om hur du tränade när du var sjuk. Hade du problem med att folk i din närhet inte riktigt förstod att man inte kan köra på precis som vanligt och att ”fullt ös medvetslös” är en ganska dålig taktik för att bli frisk? Skulle vara intressant att veta hur du hanterade det i så fall.
Jag är sjukskriven för utmattningsdepression just nu och min sambo tjatar på mig om att jag borde börja träna crossfit ”för att lära mig hantera stressen” Att jag verkligen ogillar alla lyft, hatar att träna på tid och avskyr att tävla mot andra gör det alltså enligt honom till den perfekta träningen för mig – fysisk OCH mental stress, tjoho! . Att jag inte ens skulle orka ta den där 10 minuters promenaden till boxen utan att ligga däckad i flera dagar verkar inte riktigt gå in för honom…
Din pojkväns ord är, på riktigt, de vansinnigaste jag hört. Jag blir jävligt provocerad, för att vara ärlig. Vad som behövs är inte att du ska träna Crossfit, det är att HAN läser på om utmattningssyndrom. För det låter som att hans tips är att du ska arbeta dig ur en stressrelaterad sjukdom med mer stress, press och fysisk påfrestning, och du hör ju själv hur galt det låter. Nu vet jag inte när du blev utmattad eller hur långt du kommit i din återhämtning, men mitt bästa tips är promenader och orimligt mycket vila, för det är vad din kropp och hjärna troligen behöver. Och om du ogillar lyft, att träna på tid och tävla mot andra – WHY DO IT? Som sagt: blir superprovocerad av din killes uttalande och det säger mer om hans okunskap om ditt tillstånd än något annat. Skriver mer på mailen!
Den där träningslusten är ju, taskigt nog, en färskvara, precis som träningen självt. Och det är så svårt för det är så olika för alla! Men, i mitt fall, så funkar det bäst att planera in det. Jag älskar rutiner och då funkar det bäst att klura lite en dag i veckan på vilka pass jag vill gå på och sen boka in den tiden med mig själv i kalendern. Och framförallt, att hitta träningsformer som är roliga och som gör att jag glömmer bort att jag tränar, om du fattar hur jag menar? Då funkar det allra bäst för mig. Jag har också en egen ”regel” när jag tränar, nämligen att jag inte behöver hantera några andra tankar och känslor där och då, utan när jag tränar är det kroppen som får jobba och hjärnan som får vila. Det funkar ofta som en megabra stressänkare för mig!