jag fick en fråga här på bloggen om min utbildning inom journalistik, och hur man blir programledare eller sportjournalist. min väg är ganska märklig, väldigt modern och inte alls så fackmannamässig som mina gamla lärare hade önskat. detta kan ni ha i åtanke när jag svarar på claras fråga:
jag MÅSTE börja med att skriva följande: blir så rörd och GLAD när ni skriver såhär fina och smickrande meddelanden till mig. är så himla tacksam! min historia är ganska rörig, så här kommer en lättläst tidsaxel:
1. gymnasieinriktning samhälle – kommunikation
världens bästa gymnasieutbildning där jag fick fokusera på det jag verkligen gillade: skriva, fota och webbdesigna. men också sådant jag absolut hatade men behövde lära mig: prata inför folk.
2. extrajobbade som stillbildsfotograf hos rögle BK
två sista åren på gymnasiet fotade jag rögles hemmamatcher, samtidigt som jag hade en gammal hederlig fotoblogg.
3. flyttade till stockholm för att plugga på journalisthögskolan (JMK)
idag är detta ett treårigt program på stockholms universitet, men på min tid (nu låter jag 100 år gammal) sökte man första året, jouralistikvetenskap. därefter kunde man söka det praktiska året, men eftersom jag redan här hade tre jobb inom den bransch jag ville gå direkt på c-uppsatsen. man kan alltså säga att jag har gjort halva journalistutbildningen (plus strökurser i socialantropologi och fotografi), men ingen fulländad kandidat. personligen tyckte jag inte journalistikvetenskap var någon höjdare, eftersom det inkluderade exakt noll praktiska uppgifter. på ett år skrev jag knappt en rubrik mer än på hemtenta, och där dog ganska mycket av min glöd, men alla är vi olika.
4. extraknäckte som pressvärdinna och artikelskrivare för djurgården hockey
jag sökte praktik som fotograf, men när de pressansvariga läste min blogg frågade de om jag kunde bli skribent istället. vid detta laget hade jag aldrig gjort en intervju i mitt liv, men kände att hockeyn lockade och tackade gladeligen ja. det var skönt att matcha allt teoretiskt plugg med praktiska intervjuer. under matchdagar härjade jag i pressrummet och gjorde mig vän med några glada själar i presskåren. dessa skulle sedermera bli mina chefer.
5. skribent och bloggare hos hockeysverige.se samtidigt som skolan
uffe och peter tog in mig som skribent, fotograf och bloggare på hockeysverige.se där jag fick ENORMT fria tyglar. jag fick följa med dem på hockey-VM, göra reportage med NHL-spelare och skriva små iakttagelser i bloggen.
6. gjorde mina första videobloggar
på hockeysverige.se kom jag på idén att börja videoblogga, och jag gjorde mitt första inlägg vid namn ”hockeyspelares 20 vanligaste svar”. måste infoga det här för det är nu FYRA år sedan!
(NAAW, så babyrunt huvud!)
7. flyttade över till aftonbladet, som hittat mina videoklipp
där var jag bara två-tre månader innan jag sade upp mig, och det enda jag hann göra var att få magsår av det hemska kommentarsfältet. PLUS att jag fick göra ett videoreportage om leksand tillsammans med therese bosta, världens härligaste tjej som idag är på SVT.
8. skrev c-uppsats samtidigt som jag spelade in webb-tv åt svenska spel
samma höst/vinter som jag var hos aftonbladet spelade jag in små webb-tv-klipp med produktionsbolaget mastroc, som också hittade mig genom videobloggarna. samtidigt skrev jag c-uppsats om journalisters relation till hockeyspelare.
9. hoppade av skolan efter 1,5 år när jag fick jobb på tv.
återigen var det videobloggarna som gjorde att företagen hörde av sig, och när jag började jobba ”på riktigt” hoppade jag av skolan. under nästkommande 1,5 åren hade jag häcken full, kastades ut på allt från polsk speedway till OS och sa inte nej till… något. den mest lärorika tiden i mitt liv, på gott och ont.
10. utbränd, sjukskriven och sedan sade jag upp mig
hösten 2014 skrev jag ett blogginlägg om att gilla sitt jobb för mycket, som bara är halva sanningen. ett halvår senare sade jag upp mig, vilket var mitt livs bästa beslut.
11. nu hos discovery network sweden
jaha, jag trodde den här genomgången skulle bli kort, men icke. efter att ha unnat mig själv några extra månader ledigt efter sjukskrivningen signade jag hösten 2015 med discovery!
det här var alltså min krokiga stig som ledde till sportjournalist och programledare. som rakt svar på frågorna i kommentaren: ja, jag tycker det är bra att ha en journalistutbildning i ryggen. dels är det en trygghet när man söker jobb, och i många fall även ett krav. personligen skulle jag nog valt en mer praktisk journalistutbildning än den jag själv gick. många gånger satt man och läste kurslitteratur som ”bara” hade några år på nacken, men som ändå benämnde facebook som ”ett nytt fenomen”, och i en bransch som rör sig så fort är det svårt att hänga med. sociala medier är stor del av journalisters arbete idag, vilket det inte var för 10 år sedan, och jag kände ofta att jag kunde mer om detta än de som föreläste. dessutom var institutionen allt annat än uppmuntrande när jag sa att jag ville jobba med sport. det märktes ganska tydligt att det inte klassades som ”riktig journalistik”. vissa fördomar sitter djupt i väggarna, dessvärre.
ett annat alternativ är att plugga exempelvis medie- och kommunikationsvetenskap. då känns det som att man får ett mer modernt upplägg, om det nu är tv och sociala medier man är ute efter. men en grej att ha i åtanke: ta en bred utbildning som du kan ha nytta av även om du får ändrade livsplaner.
personligen har min eftergymnasiala skolgång inte så mycket med min ”karriär” att göra. jag byggde upp allt genom min kreativitet och mina sociala medier, vågade videoblogga innan någon annan gjorde det, vilket företag uppmärksammade och gav mig (nåja) credd för. de såg en företagsam 20-åring, och tog tillvara på det. jag vet att många inom journalistyrket tycker det är en skam att jag och några andra kommit dit vi är idag ”utan hederlig utbildning” för att vi ”är internetkaraktärer”, men vi lever i ett annat klimat nu än för 30 år sedan. där skiljer det sig en hel del mellan skrivande och tv, mellan public service och kommersiella kanaler.
jag hoppas detta (återigen überlånga) inlägg gett några svar, annars utvecklar jag gärna mina tankar!
7 Comments
Hej Isabel
Jag tycker verkligen att du är en härlig, duktig och framåt tjej, men undrar över en sak. Varför skriver du dina texter i ett enda sammanhang med gemena bokstäver utan punkter och versaler? Det ser tråkigt ut och gör att texten ibland blir svårläst.
Hälsningar från en beundrare!
Hej! Punkter har jag precis där punkter ska vara, men versaler har jag aldrig haft på bloggen. Egentligen började det 2004, på Lunarstorm, och därefter har det bara blivit min stil. Har många gånger funderat på att ändra det, men vi får se. Old habits die hard!
Tack så jättemycket för dit svar! Blir väldigt inspirerad och känner att starta en blogg kan vara ett första steg. Fick verkligen många bra tips! Ha de bäst så kanske vi ses som kollegor i framtiden ??
Clara
Det är alltid bra för att få in skrivvanan, så kör kör kör! Världens roligaste hobby också. Ser fram emot att träffa dig på fältet!
Hej! Jag kom in på din blogg idag och vill först bara säga att du är SÅ modig. Det är helt fantastisk. Jag är 17 år och har som dröm att få jobba som just sportjournalist. Jag har alltid varit intresserad och facinerad av sport. Jag har tränat gymnastik hela mitt liv och det är egentligen den enda sportbakgrund jag har. Hur är din sport bakgrund och är det viktigt att ha en bred bakgrund? Jag förstår att saker går att lära sig men hur är det med sådant? Jag känner tyvärr i dagsläget att sportjournalist är ett drömyrke och ligger långt bort från där jag är idag framförallt med tanke på den hårda konkurrensen. Bara tanken av att du jobbade som fotograf åt rögle i min ålde gör mig imponerad och lite smått stressad. Jag går iallafall sam-media-kommunikation på gymnasiet så den prickade jag in ;) haha. Men vad är ditt bästa tips för att komma in i branschen? Är det hård konkurrens bland sportjournalistjobben? Vad krävs av en bra journalist tycker du? Tack för den fina bloggen.
Hej! Jag är också gammal gymnast i grund och botten, och det är den enda sport jag egentligen utövat! Att jobba som sportjournalist kräver inte alls att du själv ska ha varit aktiv inom olika sporter, snarare att du har ett genuint intresse. Spontant känner jag såhär: du är 17 år, vad har du så bråttom till? Absolut att jag hunnit med mycket trots att jag bara är 25, men jag har också hunnit vara utbränd och lider fortfarande av det två år senare. Mitt generella tips är snarare att ta det lugnt, njuta av varje steg och inte jaga nya kickar så fort. Om du är 17 går du på gymnasiet – NJUT av den tiden, för jobba ska du ändå göra resten av livet sen. Om du jobbar som sportjournalist när du är 23 eller 27 – vad är skillnaden om du lever till 100? (Åh, nu blev detta ett supertråkigt mamma-svar, men önskar att någon sagt såhär till mig när jag var 17 och ivrig som fan.)
Mitt bästa tips för att komma in i branschen är att ta ett steg i taget, utveckla din kreativitet och ta reda på VAD du gillar med sportjournalistyrket. Efter 17 hinner man ångra sig många gånger – tillåt det ske. Kontakter tycker jag är det viktigaste, och det kommer när det närmar sig. Kanske söka praktikplats någonstans? Söka sommarjobb hos en lokaltidning?
Konkurrensen är hård, men just ”sportjournalist” är ju väldigt brett. Vill du skriva för en tidning? Göra radiodokumentärer? TV-program, sportserier eller träningsprogram? Det här är ju bara ett axplock av alternativen som finns, så ta tid att känna efter vad som passar dig bäst och fråga dig själv VARFÖR. Jag tycker att olika kvalitéer passar olika sorters sportjournalister, men när det kommer till programledare skulle jag säga trygghet och personkemi med experter, och som reporter personkemi med spelare, härlig personlighet och nyfikenhet. Men det är mina personliga åsikter, misstänker att andra inte håller med. Långt svar, men hoppas det ger något att fundera över!
Intressant läsning och lycka till i fortsättningen av karriären. Underhållande inslag under handbolls vm! (Det var så jag blev nyfiken på vem du var o hamnade här)