mörka sin utmattning?

för några dagar sedan fick jag en fråga i kommentarsfältet om att mörka sin utmattning som var förbaskat svår att svara på, så nu tänkte jag sätta mig ner och bena ut ett och annat. såhär skrev stephanie:

det här är så otroligt svåra frågor, speciellt eftersom det inte riktigt finns något rätt och fel. en annan aspekt är att jag inte ”sökt” jobb sedan min utmattning, vilket gör det lite svårt för mig att svara på allt. å andra sidan basunerades min diagnos ut i kvällspressen, så jag tror jag kan tillföra någon liten tanke iallafall.

så för att börja från början: jag har full förståelse för de personer som inte berättar om sin utmattning för fler än sina närmsta familjemedlemmar och vänner. för även om vårt samhälle snabbt lär sig mer om psykisk ohälsa, utmattning och stress så är alla människor inte accepterande, stöttande och förstående. det är läskigt att berätta att man mår dåligt. man är rädd för hur man kommer bli bemött, om man kommer få samma chanser som de som inte drabbats och det kan ge självförtroendet en törn att vara borta från arbetsmarknaden ett tag.

men jag är väldigt glad att jag berättat. för ingångsvärdet i mina samtal med potentiella arbetsgivare har varit att de redan vet, och det har tillåtit mig att ställa helt andra frågor och krav. jag har fått frågan ”kan du jobba hundra procent nu?”, och då svarar jag ärligt att det beror på vad hundra procent innebär. (hundra procent av att sitta och googla research klarar jag av, men att livesända 40 timmar i veckan och resa på obetald tid – not so much.) många arbetsgivare har inte ens reflekterat över hur deras anställdas arbetsveckor ser ut, och då är det snarare de som går från intervjun med svansen mellan benen.

dessutom har jag omvärderat hela jobbsökningsprocessen sedan jag blev utmattad. tidigare såg jag det som att man skulle visa sig så jävla tillmötesgående, härlig och framåt. nu inser jag att det lika mycket handlar om att DU (och jag) ska hitta en arbetsplats vi trivs på. så här kommer lite tips på fler frågor man kan ställa som kan ge en fingervisning om det är en sund arbetsplats eller inte:

• vad förväntas av mig? (be att få detta konkret nedskrivet i kontrakt senare)
• vad är företagets erfarenhet av utmattning? (du är nämligen inte den första som blir utmattad)
• hur ser era rutiner ut när det kommer till stress och avlastning? (ofta finns inga)
• vem är min kontaktperson på HR-avdelningen? (svaret blir skrämmande ofta ”öööhmm…”)

så vänd diskussionen: det handlar inte bara om vad du kan göra för företaget, men också vad de kan erbjuda dig. och om du inte kan vara ärlig med hur du mår till din arbetsgivare, och om de inte anställer dig för att du har varit sjuk en gång i tiden, eller om de har en osund syn på stress – är det då ett företag du vill jobba för? 

men också: om du nu känner att din förra arbetsplats är roten till mycket av ondskan, säg då det under din intervju. ”jag har erfarenhet av bla bla bla som fick mig att hamna i den här situationen – hur hade ni agerat annorlunda?” – använd det du varit med om som måttstock för att inte hamna på ett liknande ställe igen.

jag känner att jag fått så otroligt mycket förståelse från folk sedan jag berättade om min utmattning. mina vänner förstår att jag går hem efter förfesten och inte hänger med ut, och min arbetsgivare förstår allvaret i min röst när jag säger att det blivit för mycket. mina kollegor håller mig om ryggen och avlastar, och det här har varit min räddning. förståelsen.

så mitt råd är nog att inte mörka eller ljuga – snarare använda kunskapen du fått om dig själv och om stress till din fördel. och försök att komma ihåg att inte tacka ja till vilket jobb hos vilken arbetsgivare som helst: de måste vilja dig väl. och det är lättare att sortera bort de dåliga alternativen när du ser hur de bemöter dig när du berättar om din utmattning.

när det kommer till ökad stresskänslighet så är jag lite kluven. för jag jobbar inte så mycket som jag gjorde förr, så min måttstock är off. men jag klarar av stressen med att ha en tv-sändning, det är snarare att vara påslagen och typ vardagssocial som blir jobbigt. att vara pigg, glad, alert under en stughelg med familjen tar mer på krafterna, när det alltså är ett utdraget ”på-läge”. det viktigaste för mig har varit att planera in småpauser och ge mig själv avlastningsdagar när jag vet att det är en hektisk period. powernaps, möjlighet att gå undan och dagar då jag inte ens behöver titta på att-göra-listan.

men i grund och botten: inse att du snarare ska välja rätt arbetsplats än att framstå som den perfekta och odödliga kandidaten på en intervju.

PS. vill bara tillägga IGEN att jag förstår panikkänslan och RÄDSLAN att bli av med allt man byggt upp för att det här jävla tillståndet skulle komma och förstöra. hatar utmattningssyndrom och allt det förstört för mig. det är omöjligt att komma ifrån faktumet att jag tvingats förändra mitt liv, men samtidigt måste jag försöka se det från den ljusa sidan. annars banar allt åt fanders.