0
Bokskrivande

När ska snubbar orka?

15 juni 2018

Efter en sömnlös natt som inleddes med att googla binjurarnas funktion har klockan nu passerat 07.00 – och googlingarna har eskalerat. Den där boken jag försöker skriva, som började utmattningens kleggiga sörja, har nu mer gått över till att sätta ord på skeva samhällsstrukturer. För det är oundvikligt i förklaringen om varför kvinnor mår sämre, drabbas av psykisk ohälsa och sliter ihjäl sig men ändå inte får ihop det. För vi kan försöka förklara all stress och utmattning med att vi är “duktiga prestationsprinsessor” och “är dåliga på att säga nej“, men det är bara halva sanningen. Om ens det.

Och när jag tänker på sånt här blir jag förbannad och vänder mitt vrede i mobilanteckningarna:

Det är så många tankar som snurrar i denna trötta hjärna just nu, men är det inte extremt sorgligt att det blir en kvinnas ytterligare uppgift att projektleda mannen? Att inte bara ansvara för sina egna ageranden, men också en annan fullvuxen människas? Att vi (mig själv inkluderat since 1991) hellre tar på oss extrauppgifter än att bli en ”krävande tjatkärring” gentemot en bror, pojkvän, killkompis, manlig kollega?

”Jaha, du vet inte hur man tvättar? Det tar två minuter att lära sig, men spara du en lucka i din kunskapsbank för något potentiellt viktigare, så löser jag detta!”

Jag orkar inte tjata. Det är lika bra att jag gör det själv, så blir det gjort.

Och en annan sak; är det inte märkligt att så få män verkar se sin del i andras ledsamhet, trötthet och ohälsa? Att de kan konstatera att någon annan har mycket att göra, men inte att de kan avlasta? Att deras ”jag vet inte”-svar på frågan om vad man ska köpa som gemensam present leder till att någon annan, förslagsvis kvinna, tar på sig ytterligare ett ansvar att fixa? Att barn blir besvikna när pappor glömmer bort födelsedagar? Att ”det har jag inte tänkt på” hörs så förbaskat ofta när man drar en basal spaning som att kvinnor är hemmets projektledare, och hur i helvete går man igenom ett liv utan att tänka en så simpel tanke?

För att man inte behöver. 

Nu ska jag försöka hinka i mig kaffe. Mina kloka läsare, har ni några tankar på det här temat? Hjälp mig förstå hur det här går till.

0

You Might Also Like

16 Comments

  • Reply Ellen Thersthol 15 juni 2018 at 11:42

    Blir bara förbannad. Så sjukt koncist du formulerat skiten. Känner att räddningen i mitt liv är att jag är lat, lite egoistisk och inte orkar bry mig om dålig stämning som uppstår av att komma till kalas utan present. Hade jag varit man hade det väl bara varit normalt?

    • Reply Isabel Boltenstern 15 juni 2018 at 21:58

      Jag känner också att jag bryr mig så mycket mindre nu än förr, med den stora brytpunkten i min utmattning. När jag hade mer energi kunde jag lägga den på allt utan att reflektera, men nu när jag behöver förvalta min tid (och energi) bättre blir det aktiva val i vad jag skiter i OCH – vad jag prioriterar högst. Men också att detta återigen är tankar vi diskuterar och har gjort i flera år – när ska killgängen ventilera och lägga upp handlingsplaner för att bli bättre människor? Sätta upp nyårslöften för hur man kan bli en bättre person?

  • Reply blåmesen 15 juni 2018 at 15:30

    Mmf, igenkänning. Nu har jag + sambo inga barn, men funderar ändå över hur han skulle reagera om jag kom dragande med en lista av typen https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/checklista-for-familjen—om-ansvarsfordelning.pdf . Problemet är att jag till viss del gillar att vara hushållets projektledare, och att en mer jämställd fördelning kräver att jag släpper på mitt kontrollbehov…

    • Reply Isabel Boltenstern 15 juni 2018 at 21:53

      Då tycker jag det är viktigt att ställa frågan VARFÖR du tycker om att vara hushållets projektledare. För att det är genuint roligt? Eller för att du fått bekräftelse genom att göra det? (“Du lagar alltid så god mat” = självförtroendeboost = roligt)… Eller för att du vet att det blir gjort om du gör det och därför kopplar ordningsamheten till din personlighet? För att du alltid gjort det? Kontrollbehov är inte heller något som är rotat i kvinnans DNA, så högst troligt är det väl då ett inlärt beteende av – låt säga – vad du sett under din uppväxt osv?

  • Reply Isabel Boltenstern 15 juni 2018 at 22:00

    Relaterar så jävla stenhårt till det du skriver – att snubbar på riktigt inte verkar se de strukturella skillnaderna? Har så mycket att säga på detta tema, och skrev en krönika för något år sedan. Läs här om du pallar: https://www.metro.se/artikel/m%C3%A4n-m%C3%A5ste-ta-kvinnors-parti-inf%C3%B6r-andra-m%C3%A4n-inte-bara-med-hashtags-p%C3%A5-n%C3%A4tet-xr

  • Reply Isabel Boltenstern 15 juni 2018 at 22:05

    Dessutom är jag förbluffad över den totala nollställda empatiparametern – hur kan man INTE bemöda sig att hjälpa personen man är tillsammans med? Hur kan man se henne göra allt arbete men inte känna ett uns driv att hjälpa till? HUR befängt är det inte?

  • Reply Christian Lindström 16 juni 2018 at 01:58

    Jag är absolut ingen nestor på det här området och har dessutom druckit ett par öl. Så ta mina formuleringar med en nypa salt.

    Till att börja med tycker jag detta är en fråga om maskulinitet. Det finns ett mansideal idag som inte är särskilt sunt och som handlar om att män inte ska visa känslor, ska ha haft många sexpartners och gärna också tala om kvinnor som objekt. Det är en bild som måste ändras. Jag kan inte påstå att jag haft överdrivet många sexpartners genom åren men jag känner ändå en hel del kvinnor och genomgående för de flesta relationer som är riktigt bra är att jag där släppt taget om mina dömande tankar. Och jag måste säga att de är några av de mest fina och genuina relationer jag någonsin haft. Ändå finns det mängder av böcker/guider m.m. som handlar om hur du ”knäcker koden” för att få tjejer och ett otal forumtrådar om ”vad tycker ni tjejer om…”. Blir alltid lika förundrad.

    Kontentan av det här är att vi lever väldigt mycket i våra tankar – både män och kvinnor. Vi föds, lär oss en viss jargong, gör det själva, lär ut samma jargong till andra och så vidare. Det är själva grunden till de patriarkala strukturerna. Tur nog har vi alla möjlighet att distansera oss från denna ström av tankar. Det kräver en medveten avsikt och ett engagemang men det går att öva och bli bättre på.

    Frågan om jämlikhet är mycket större än bara män och kvinnor. Den handlar om att se varje individ för den hen är. Alla människor, oavsett kön, hudfärg, sexualitet, religion eller politisk uppfattning är värda att lyssna på. Viktigast av allt är dock att lyssna på sig själv.

  • Reply Katja 16 juni 2018 at 05:52

    Det är tre gånger fler män som begår självmord än kvinnor.
    Våra hjärnor är ju olika och likaså kroppar. Kvinnan ska inte slita mer. För 20 år sedan när jag jobbade inom vården jobbade många kvinnor med familj 75%. Mindre utbrändhet men pensionen blir sämre. Jämlikt i sport funkar inte direkt, tänk sprinters och fotboll tex.
    Kram till alla män och kvinnor som kämpar och speciellt vid sjukdom. Kram

    • Reply Isabel Boltenstern 17 juni 2018 at 10:37

      Och det är ju sorgligt, men återigen är frågan VARFÖR? Har det inte en stark sammankoppling med ensamheten, har jag fått för mig (obs inte alls säker)? Att män mer sällan engagerar sig i vänskapliga relationer?

    • Reply Sofia 20 juni 2018 at 17:48

      Inte föratt dra ner på allvaret i självmordfrågan, men anledningen att fler män i statistiken begår självmord är att de använder sig av mer säkra metoder än kvinnor (tex skjutvapen gentemot piller). Män och kvinnor gör självmordsförsök i lika stor utsträckning.

  • Reply jessica 16 juni 2018 at 08:55

    Håller med till tusen procent och tycker det är både så intressant och sorgligt.
    Har du hört talas om begreppet killräcklig – så spot on!
    Betydelse: könsteatral variant av tillräcklig, fast inte lika tillräcklig eftersom det ställs lägre krav på män.
    Ex. Vårt förhållande är inte perfekt men killräckligt bra. Han hjälper ju mig med barnen.

  • Reply Hanna 18 juni 2018 at 06:42

    Det här är så vanligt. Det här är så vanligt. Det här är så vanligt. Det här är så vanligt. Jag vet ingen familj i min närhet och bekantskapskrets, under 32 hyfsat sociala år – där mannen gör mer. Det borde vara 50/50 som i den mesta andra statistiken gällande kvinns och män men det är inte så. Aldrig så, runt mig. Barnen i alla snälla svennebanan familjer kring mig frågar mamman i familjen om allt. Jag har barn med en snällis. Men otänkis. Han har aldrig reflekterat över det här. För vår dotters och för vår relations skull försöker jag stävja ojämlikheten. Lägga band på min fixarförmåga och locka fram hans dito. Han lyssnar, lär – men skulle aldrig initiera att detta är något viktigt. Det är en långsam kamp.

    • Reply Isabel Boltenstern 21 juni 2018 at 09:36

      Jag tycker du sätter fingret på det när du skriver att du är tillsammans med en snällis, men en otänkis. Och att han aldrig reflekterat över det här. Och så är det ju: det är nog få som menar illa, men de tar heller inte ansvar och läser texter som den ovan – för de behöver inte. Ett privilegie, att slippa bry sig.

  • Reply Lisa 20 juni 2018 at 01:09

    Är det inte bara så att de svenska pojkarna är bortskämda? Hela mansjargongen på arbetsplatsen osv det känns som en annan diskussion. Men det här lata tråkiga “kan inte göra något utan att få direktiv och bli beordrad”-attityden är inte den mest pga att ingen någonsin ställt krav? För detta känns väldigt mycket som ett västerländskt problem. Det finns många andra problem med patriarkala strukturer utanför västvärlden men just detta känns väldigt lokalt.

    Iom att kvinnor fått lära sig sedan 70-talet att vi kan ALLT som män kan, glömde man lära männen att de kan allt vi kan. Nu gör vi allt istället! De flesta svenska familjer har en mamma som är projektledare, sekreterare, kock, städerska, reparatör, osv medan pappa är….ja vem vet, han är där, ibland. Själv har jag inte ens kontakt med min pappa längre för att han är ett sådant mähä. Och hur ofta hör vi inte om dessa mähän? Tyvärr tror jag att dessa män får ta och lära sig eller så får vi bara lämna dem helt enkelt.

    Vi får dessutom lära våra söner ta ansvar. Min snart 7-åriga son får hjälpa mig eller min sambo med tvätt, matlagning, dammsugning osv och han får inte lön för detta för vi anser att i en familj så drar man sitt strå till stacken. Det känns som att vi sitter inne på generation nummer två av lata män i det här landet nu så vi som får söner nu kan väl iaf försöka lära dem hur man beter sig när man lever med andra. Jag har snart två så det är ju en början iaf.

    • Reply Isabel Boltenstern 21 juni 2018 at 09:40

      Jag vet för lite om andra kulturer för att uttala mig om det är ett västerländskt problem eller inte, men tycker generellt att vuxna karlar borde kunna se de här strukturerna av egen maskin – även om deras föräldrar inte uppfostrat dem på ett visst sätt. Det är ett egenansvar som kommer med att bli vuxen, men det verkar ofta bortses ifrån. Man ska inte behöva lära män hur man är medmänsklig och ser var man kan hjälpa till – det ansvaret ska ligga på deras axlar.

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.