Det är så ohyggligt märkligt, det här med tidszoner. Inte varför de finns, men hur de känns. Hur man kan vara så fysiskt långt ifrån någon, men det avståndet känns dubbelt så långt för att man inte har samma rytm. En total missmatchning i stämning. Som när man var tonåring skickade Kent-texter till killen man var kär i, som inte fattade grejen eftersom han dunkade på med techno.
Kvällen kommer krypandes. Man ska gå och lägga sig och har gått ner i varv, hamnat i den där halvdvalan där man mest vill bli vaggad i en kokong. Man ringer eller skriver hem för att få den välbehövliga dosen omtanke – och möts av någon som är mitt uppe i ett bestyr. Ens hud är tunnare än silkespapper. Man är så ohyggligt skör, och personen i andra änden är i full fart med att fixa och dona. Pratar lite för högt, mycket för snabbt och när man lagt på luren efter två kaosiga minuter stirrar man mest ut i tomma intet.
Alla känselspröten rakt ut.
Överväger att börja lyssna på Kent igen.
No Comments