Om någon timme är det dags att kliva ombord på planet som ska ta oss till Sydkorea och OS 2018! Jag är så obeskrivligt pirrig, förväntansfull, tacksam och GLAD – som en fyrverkeripjäs av känslor. Plus trött då, eftersom resfebern grep tag om mig och erbjöd starka 2 timmars sömn.
Det är så absurt att det äntligen är dags för det vi planerat i ungefär två år. Det måste vara såhär folk känner inför sina bröllop, att man lägger ner hjärta och själ i ett enormt projekt för att sedan känna lite vemod att det är över så snabbt. Personligen har vemodskänslan inte infunnit sig än, men när man vår in i sista OS-veckan lär den vara påtaglig.
Även om det känns som igår är det alltså FYRA år sedan jag gjorde hockeyintervjuer i Sotji. Såhär såg det ut då:
Jag minns det inte allt för väl eftersom man går in i en bubbla som i efterhand bara känns som en svävande dröm, men denna gång har jag lovat mig själv att stanna upp och känna in. Och med tanke på att mina arbetsuppgifter (som ni får reda på i en vlogg på måndag) är ganska annorlunda jämfört med då finns det minst sagt utrymme.
Men okej, världens främsta vinteridrottare ska göra upp om de olympiska medaljerna, och jag är så förbaskat glad, stolt och tacksam att jag får vara med och förmedla detta till alla på hemmaplan. OS i Sydkorea – på plats – med några av mina finaste vänner och kollegor. Har ju rörd-lipat över mindre. Nu gör vi det här!
No Comments