Den här dagen har inte varit rolig. Visst, jag brukar ha en tendens att skoja till det när något känns surt, men idag behöver jag nog bara skriva helt filterlöst precis hur det känns.

För det känns piss. Nu har jag hulkgråtit ihållande i fyra timmar och känner mig helt tom i både tårkanaler och hjärna. Vi kan ta det från början:

Det började redan inatt – vanligtvis vaknar jag till av att bebisen knorrar för att hon vill ha mat, men inatt gick hon från sovande till gallskrik på en sekund. Hon var helt otröstlig vid flera tillfällen och jag testade allt – bytte blöja, gick runt i lägenheten, ammade, la ner henne, höll henne mot bröstet, tog emot sparkar och riv från de små nävarna. Jag sjöng, drog ut klet med snorsugen, bytte en blöja till, hyschade, nappade och klappade. Inget fungerade.

Exakt 04.21 kom Alex nyvaket ut från sovrummet. Han hade ångest för att jag var själv med ett skrikande barn, och jag hade ångest för att ”vi väckt honom som skulle upp och jobba”. Vi båda kände oss otillräckliga, desperata och trötta.

Men till slut somnade hon igen, och en vacker soluppgång framför Nyhetsmorgon senare kände jag att allt var förlåtet när hon snusade gott på mitt bröst. Alex vaknade igen, serverade mig kaffe och gick till jobbet. Ilse vaknade strax därefter och var sådär förbannad igen.

Någonstans här bröt jag ihop.

Jag kände mig så jävla ensam. Isolerad från omgivningen och fast i lägenheten (som förvisso har väldigt trevlig utsikt men den blir ett bättre fängelse när man är ensam med sina egna tankar och en bebis som stundtals verkar hata alla ens försök att trösta). Jag torkade kräk från bebisens haka, för att sedan vända på handduken och badda bort mina egna tårar. Uppgiven är nog rätt ord för hur jag kände mig?

Vännerna jobbar om dagarna, Alex är borta på både jobb och träning, de kompisar som själva har barn får jag inte träffa på grund av det förbannade RS-viruset och ute är det snålblåst, horisontellt regn och +2 grader. Jag vet att det här bara är en dag, imorgon kanske jag går ut, men jag kan inte låta bli att känna mig lite knäckt. Det var inte såhär ensamt det skulle bli att få barn och vara föräldraledig.

Och så saknar jag mamma. Herregud, jag börjar gråta nu igen… Enligt Google Maps är hon exakt 3.721 kilometer bort, vilket de specificerar som ”37 timmars bilväg utan trafik”, men vi alla vet hur köerna är på Autobahn, så jag lägger på några timmar för säkerhets skull.

Kanske romantiserar jag, men just nu drömmer jag om att stuva in bebisen i en bil och åka hem till min mamma och fika. Ta en sväng till min svägerska och Ilses kusin och baka muffins, ta en promenad med pappa eller åka till tippen och dumpa gamla sladdar med bonusfarsan. Längtan efter min familj är så enorm just nu och jag drunknar i känslan av att det suger på en enorm nivå att vi inte bor på samma plats.

Nu när den värsta vågen har lagt sig (och jag katastrofringt min sambo som fick avsluta arbetsdagen hemma) slukas jag istället av nästa känsla: att jag överreagerat. Dragit igång en jäkla cirkus för att det var lite motigt ett tag. Kunde jag inte bara härda ut? Jag grips av sådana fruktansvärda skuldkänslor när jag kräver att Alex ska komma hem och ta hand om – inte vår sexveckorsbebis – utan MIG! Familjens trettioårigs bebis, alltså. Det är JAG som behöver tröstas.

Och så skuldkänslor gentemot fyrakilosmänniskan som återigen sover på mitt bröst. För hon är allt annat än utmanande, men ändå tvingas hon stirra tillbaka på ett rödgråtet ansikte vars tårar faller som regndroppar över hennes pyjamas.

Inte ens min iPhone kände igen mig idag.