0
Utbrändhet

Säg inte bara tack, bjud tillbaka

17 september 2019

En lätt traumatiserande händelse som hängt med mig sedan yngre tonåren var när jag (som alltid) ätit hos min vän Sara. Vi umgicks så gott som varje dag, och vi var alltid hos henne. Efter skolan åt vi rostad Pågenlimpa med Nutella och Oboy, och sedan stannade jag alltid och åt middag. Mina föräldrar hade uppfostrat mig att alltid tacka – tacka för maten, tacka för skjutsen, tacka för hjälp och tacka för att någon annan tackat mig. Det tackades friskt, även denna gång när jag ställde ner tallriken i diskmaskinen.

“Tack för maten!”, kvittrade jag för femte gången den veckan när Saras pappa svarade: “Säg inte bara tack, bjud tillbaka!”

isabel-boltenstern-hemmagjord-pizza-42+

Jag blev stum, och jag skämdes. Jag hade aldrig tänkt på det sättet, att jag aldrig bjöd tillbaka. För jag tog aldrig med en blomma, hjälpte aldrig till att laga någon mat och erbjöd mig aldrig att ta med några ingredienser. Om man ska vara helt ärlig tog jag deras omtanke och givmildhet för givet – det var så det alltid varit. Jag tyckte att jag gjorde nog som tackade, men vad är egentligen ett tack? Ett ord, och inget mer. Ett tack kompenserar inga Coop-kvitton, ett tack avlastar inte deras vardagsslit – och ett tack räcker inte hela vägen.

Nu är det skillnad på 13-åriga barn och fullvuxna människor. Att jag inte förstod bättre år 2002 må vara en grej, men nu tänker jag på pappans citat så gott som varje vecka: i mitt eget förhållande, mot föräldrar, i vänskapsrelationer och mellan främlingar på stan. Ett tack är väldigt lätt att ge, men att bjuda tillbaka är vad som faktiskt spelar roll. Pay it forward. 

För när jag tagit hand om Ingrid 14 dagar i sträck är jag inte intresserad av ett “tack” – jag vill att min sambo ska bjuda tillbaka med samma medel. Med avlastning. När jag engagerat mig i hans jobbprojekt vill jag att han engagerar sig i mina. När jag lagat mat åt vännerna betyder ett tack väldigt lite, men att någon annan tar disken frivilligt gör hela skillnaden. När jag ältat förhållandeproblem med en kompis i fyra månader vill jag inte ha ett tack – jag vill att hen engagerar sig i mitt liv tillbaka. Det är så man bygger vänskap, gemenskap och jämställdhet. Inte med ordet tack.

Det kan låta barskt. Givetvis är det trevligt med ett tack – men det räcker inte. När vi blir bjudna på middagar och fester behöver vi bjuda tillbaka. När någon hjälper oss att flytta, passa våra barn eller planera bröllop behöver vi ställa upp – inte bara tacka. Att mina föräldrar skjutsat mig till gympaträningar i åtta år har genererat tusentals “tack för skjutsen”, men om jag inte är villig att avbryta mitt slöscrollande för att hämta dem från en ynka fest tio år senare betyder tacket ingenting.

Jag måste fortsätta banka in det här i min egen skalle, för trots att jag vet att jag ska, bör och vill bjuda tillbaka så är det lätt att vardagen kommer mellan och att det glöms bort i allt annat man måste göra. De senaste månaderna har jag varit dålig på att bjuda tillbaka. Jag känner att jag behöver dra mitt strå till stacken i många relationer som jag tagit för givet. Med Joanna. Med Alexandra och Anja. Med Sara. Med Skåne-tjejerna. Men är det något jag genuint är glad att jag upptäckt så är det att livet är värdelöst utan relationer, och ju mer tid och energi man lägger i andra människor, desto mer får man tillbaka. Mer om det en annan gång, men för att summera: säg inte bara tack, bjud tillbaka! 

0

You Might Also Like

16 Comments

  • Reply Malin 17 september 2019 at 13:40

    TACK för ett klockrent inlägg! Nej men skämt å sido, så jädra viktigt och lätt att glömma bort. Speciellt i relationer oavsett vilken sorts relation.

    • Reply Isabel Boltenstern 18 september 2019 at 11:04

      Visst är det så! Alltså det är vansinnigt hur lätt man går in i sin egen bubbla utan att tänka på hur man samspelar med alla i sin närhet – och tvärt om. Tänker framförallt på alla de mammor som genom åren gett, gett, gett men knappt fått något tillbaka. LEDSAMT!

  • Reply Wenche 17 september 2019 at 14:52

    Jäklart bra inlägg! Tänkvärt på alla håll!

    • Reply Isabel Boltenstern 18 september 2019 at 11:03

      Eller hur! <3 KRAM

  • Reply Linn 17 september 2019 at 16:17

    Så bra skrivet… kan du gifta dig snart så jag kan hjälpa dig med ditt bröllop? ❤️

    • Reply Isabel Boltenstern 18 september 2019 at 11:03

      Haha åh, mer än gärna <3 Men det får nog vänta några år!

  • Reply Fia 17 september 2019 at 17:24

    Väldigt viktigt. Även om jag måste säga att det är lite småmärkligt att säga till ett barn som blir bjuden på middag hos ens familj.

    • Reply Isabel Boltenstern 18 september 2019 at 11:02

      Vet inte om det framgick, men jag så gott som bodde där och kände mig antagligen LITE VÄL som hemma, hehe.. Ett jäkligt bra wakeup-call.

  • Reply Karolina 17 september 2019 at 17:59

    Jäklarnsss va bra inlägg!!!

    • Reply Isabel Boltenstern 18 september 2019 at 11:02

      Vad glad jag blir för din kommentar! <3

  • Reply Ajli 18 september 2019 at 08:18

    Jag gillar verkligen påminnelsen du sänder oss. Tack! Heheh…

    Tycker dock pappan låter som en jävla subba. Om han tröttnat får han kontakta dina vuxna och fråga om inte Sara kan komma över till er och käka snart. Inte säga det till en ungdom!

    • Reply Isabel Boltenstern 18 september 2019 at 11:01

      HAHA, jag tyckte det var bra att han sa så. Brutalt för stunden, men en jäkligt bra tankeställare som hänger med än!

  • Reply Carolin 18 september 2019 at 12:20

    Jag tänker såååå mycket på det här just nu i mina relationer. Jag tycker alltid att jag är den som drar ihop och fixar middagar, fika, fester men det känns som att det aldrig är någon som gör det mer än jag. Det är sjukt tröttsamt! Man vill ju inte att folk ska förvänta sig att det alltid är en själv som ska dra i allt men så känns det…

    • Reply Isabel Boltenstern 25 september 2019 at 12:05

      Känner igen känslan sedan tidigare år, och tyvärr slutade det (för mig) med att jag inte orkade längre – och då sprack många relationer eftersom de var beroende av att jag “fixade”. Plötsligt sågs man inte mer, eftersom andra parten “inte kom ihåg” och det är trist. Önskar att man hade mer mod att faktiskt konfrontera folk, säga som det är: om denna relation ska hålla får du också anstränga dig!

  • Reply Alexandra Pizzoni 18 september 2019 at 18:03

    Jag älskar att läsa dina texter goa tösabit! ❤️ Kram!

    • Reply Isabel Boltenstern 25 september 2019 at 12:03

      <3 <3 <3

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.