Säg inte bara tack, bjud tillbaka

En lätt traumatiserande händelse som hängt med mig sedan yngre tonåren var när jag (som alltid) ätit hos min vän Sara. Vi umgicks så gott som varje dag, och vi var alltid hos henne. Efter skolan åt vi rostad Pågenlimpa med Nutella och Oboy, och sedan stannade jag alltid och åt middag. Mina föräldrar hade uppfostrat mig att alltid tacka – tacka för maten, tacka för skjutsen, tacka för hjälp och tacka för att någon annan tackat mig. Det tackades friskt, även denna gång när jag ställde ner tallriken i diskmaskinen.

”Tack för maten!”, kvittrade jag för femte gången den veckan när Saras pappa svarade: ”Säg inte bara tack, bjud tillbaka!”

Jag blev stum, och jag skämdes. Jag hade aldrig tänkt på det sättet, att jag aldrig bjöd tillbaka. För jag tog aldrig med en blomma, hjälpte aldrig till att laga någon mat och erbjöd mig aldrig att ta med några ingredienser. Om man ska vara helt ärlig tog jag deras omtanke och givmildhet för givet – det var så det alltid varit. Jag tyckte att jag gjorde nog som tackade, men vad är egentligen ett tack? Ett ord, och inget mer. Ett tack kompenserar inga Coop-kvitton, ett tack avlastar inte deras vardagsslit – och ett tack räcker inte hela vägen.

Nu är det skillnad på 13-åriga barn och fullvuxna människor. Att jag inte förstod bättre år 2002 må vara en grej, men nu tänker jag på pappans citat så gott som varje vecka: i mitt eget förhållande, mot föräldrar, i vänskapsrelationer och mellan främlingar på stan. Ett tack är väldigt lätt att ge, men att bjuda tillbaka är vad som faktiskt spelar roll. Pay it forward. 

För när jag tagit hand om Ingrid 14 dagar i sträck är jag inte intresserad av ett ”tack” – jag vill att min sambo ska bjuda tillbaka med samma medel. Med avlastning. När jag engagerat mig i hans jobbprojekt vill jag att han engagerar sig i mina. När jag lagat mat åt vännerna betyder ett tack väldigt lite, men att någon annan tar disken frivilligt gör hela skillnaden. När jag ältat förhållandeproblem med en kompis i fyra månader vill jag inte ha ett tack – jag vill att hen engagerar sig i mitt liv tillbaka. Det är så man bygger vänskap, gemenskap och jämställdhet. Inte med ordet tack.

Det kan låta barskt. Givetvis är det trevligt med ett tack – men det räcker inte. När vi blir bjudna på middagar och fester behöver vi bjuda tillbaka. När någon hjälper oss att flytta, passa våra barn eller planera bröllop behöver vi ställa upp – inte bara tacka. Att mina föräldrar skjutsat mig till gympaträningar i åtta år har genererat tusentals ”tack för skjutsen”, men om jag inte är villig att avbryta mitt slöscrollande för att hämta dem från en ynka fest tio år senare betyder tacket ingenting.

Jag måste fortsätta banka in det här i min egen skalle, för trots att jag vet att jag ska, bör och vill bjuda tillbaka så är det lätt att vardagen kommer mellan och att det glöms bort i allt annat man måste göra. De senaste månaderna har jag varit dålig på att bjuda tillbaka. Jag känner att jag behöver dra mitt strå till stacken i många relationer som jag tagit för givet. Med Joanna. Med Alexandra och Anja. Med Sara. Med Skåne-tjejerna. Men är det något jag genuint är glad att jag upptäckt så är det att livet är värdelöst utan relationer, och ju mer tid och energi man lägger i andra människor, desto mer får man tillbaka. Mer om det en annan gång, men för att summera: säg inte bara tack, bjud tillbaka!