Sluta tro, anta och gissa

Väskan är packad igen, och det är dags att åka på äventyr! Senaste två dagarna har varenda cell i kroppen skrikit att jag bara vill vara hemma och klappa på min kille, men det får dröja några dagar till.

En grej som är ganska vanligt förekommande för någon som varit sjuk är att andra människor är OTROLIGT VILLIGA att dra förhastade slutsatser och klistra attribut på en. Som när ni läste den lilla inledningen här. Hur många tänkte att det hade med utbrändhet att göra? Att energin var slut och att jag liksom inte ORKADE åka iväg igen? Att jag borde ta hand om mig, borde ”dra i handbromsen” och ställa in alla planer?

Det är av hundra procent välvilja folk är oroliga, och det är jag supertacksam för. Men det är skillnad på att fråga hur läget är, och skriva attribut på någon. Jag kan må knackigt utan att det handlar om utmattning. That goes for everybody.

För jag är inte trött. Jag är inte utmattad. Jag är bara lite less på att inte kunna sova mer än några dagar på samma plats innan det är dags att flänga vidare. Irriterad på att inte kunna packa upp en väska för att det inte är lönt innan jag ska åka vidare.

Så fråga hellre hur läget är och varför, snarare än att anta saker. För då blir det plötsligt en påhittad sanning jag inte har en chans att bemöta. Jag blir sjukare än jag är när människor antar att utmattning är anledningen till min frånvaro, min trötthet eller min irritation. Alla meningar som börjar med följande ord är problematiska:

”Men jag trodde att…”
”Men jag antog att…”
”Men jag gissade att…”

Så sluta tro, anta och gissa. Fråga istället, så får jag chansen att berätta hur jag mår innan du hobbyanalyserar mitt tillstånd.