Sprang vilse på löprundan

HAHAHA, nu har jag suttit och skrattat för mig själv i en timme, och måste berätta om dagens löprunda. Alex tog med mig på en tur i skogen, och allt slutade i total katastrof. För att illustrera vad som skedde återinför jag ett gammalt bloggupplägg jag gjorde 2010: tumme upp och tumme ner!

Senast jag sprang var oktober 2015. Ni kanske tror att överdriver, men det gör jag tyvärr inte. Jag AVSKYR löpning, och har inte sprungit sedan jag slet baksidan. Var därför tämligen negativ när vi startade.

Jag fick håll på vänstersidan av att gå till skogen. AV ATT GÅ?! Detta var alltså innan första löpsteget ens var taget. Det bådade inte så gott inför kommande halvtimma…

Vi började jogga lite lätt och det kändes ändå helt okej. Min ambitionsnivå var att inte bryta ihop fullständigt, och med Alex löpartips gick allt förvånansvärt bra. Andas långsamt, sakta in i uppförsbackar…

Jag älskar naturen! Vi sprang förbi en massa hundar, betande får och hästar. För en blixtsekund förstod jag varför folk faktiskt håller på med sånt här. Vi sprang till och med förbi en tupp som lät PRECIS som i de gamla Kellog’s-reklamerna.

Alexander sa att jag skulle ”svänga höger, sedan vänster för att komma tillbaka till fåren”, och vänta där medan han tog en extrarunda. Jag skulle ju ”inte ta ut mig på första löpturen”, menade han i tron om att jag kommer följa med fler gånger. LOL!

Som tillsagd sprang jag höger, och sedan vänster. Men frågan var bara vilken av de tre stigarna till olika vänster jag skulle ta? Eller kanske den asfalterade vägen 100 meter längre fram? Jag såg en hage, och valde att kuta dit.

Det var tydligen hästar där, inte får. Jag sprang vidare och plötsligt var jag framme vid några stora hus..? Det kändes inte alls rätt, så jag sprang tillbaka in i skogen igen och provade en av stigarna som ledde till vänster.

Efter att ha yrat runt i ungefär en kvart insåg jag att min mobil hade lämnats hemma. Ingen kartfunktion, inget lokalsinne mitt i skogen och… vad hörde jag då? BILTRAFIK? Det var ju inte alls rätt.

Mellan grenarna kunde jag skymta en Cirkle K-mack, så jag blottade min förvirring och tassade in med leriga gympaskor. ”Eh, ursäkta mig… Jag har sprungit vilse, var är jag egentligen?”… Kassörskan berättade att jag hamnat vid Frescati, och att stan låg ”ditåt” *pekade med näven åt ett väderstreck*

Jag följde anvisningarna och sprang förbi superfina kolonilotter. Det verkar så sjukt mysigt att ha en sådan, liten oas där man kan plantera och läsa en bok! Tänkte fota, men juste. Ingen mobil.

Insåg att det sista jag sa till Alexander var att ”jag är ganska rädd för att springa själv i skogen” och att han måste ha varit supernojig för var jag tagit vägen. VAR BEFANN JAG MIG ENS?!

JAG HÖRDE DEN! TUPPEN! KELLOG’S-TUPPENS GALANDE LEDDE MIG I RÄTT RIKTNING! OCH DÄR VAR JU FÅRHAGEN OCKSÅ! ÄNTLIGEN!!! NU KOMMER JAG!

…men vad var det nu Alex sa? Att vi skulle ses ovanför en backe där någonstans? Det fanns ju fyra olika backar att välja på! Och Alex kanske var där för en halvtimme sedan – vad var ens klockan?!

Jag chansade på en av stigarna och joggade vidare. Joggade, joggade, joggade. Hamnade vid ett rött hus som tillhörde militären på något vis, och utanför hade de satt ut en brevlåda med kartor – TACK!

Med kartans hjälp kunde jag jogga hela vägen hem, och jag blev så jäkla imponerad när jag kom till våran gata. Jag hade ju joggat HELA vägen? Måste ha varit flera mil, tänkte jag.

Min kropp ömmade. Hälsenan, knäet, höfterna och axeln. Insåg att det där med att ”mjukstarta” inte hade gått som utlovat. Insåg dessutom att jag var den enda som tog med mig en nyckel…

JAG VAR HEMMA, men var fanken var Alex? Han måste ju sprungit i åttor för att hitta mig… 90 minuter hade jag varit på vift, och när jag äntligen fick tag i mobilen ringde jag honom på en gång.

*surr surr surr* Alex hade visst inte heller tagit med sin telefon. FAN. Han måste trott att det hänt mig en massa hemskheter, att jag var svinförbannat på honom som ledde mig i fel riktning och att jag skulle 1) sitta och gråta på en stubbe eller 2) slå ihjäl honom när/om vi hittade varandra.

Funderingarna var många: skulle jag ge mig ut och leta efter honom med cykeln? Men om han i så fall kom hem hade han varit utelåst och ändå inte kunnat ringa mig? På min pappas inrådan skrev jag en postit-lapp att sätta på dörren, för att sedan cykla tillbaka till fårhagen.

När jag kom ut i trapphuset för att sätta upp lappen hörde jag ytterdörren öppnas. Jag höll andan och hoppades till högre makter att Mr Umeå skulle uppenbara sig – OCH DET GJORDE HAN! HAN VAR HEMMA! Jag har nog aldrig varit så skratt-trött-lättad i hela mitt liv.

♦ ♦ ♦

När vi skrattat klart redovisade vi våra respektive rundor, och det visade sig att jag hade valsat iväg ganska rejält. Men samtidigt är jag stolt över att min överlevnadsinstinkt tydligen är bättre än lägga-sig-ner-och-dö, vilket jag på förhand trott. Men också att jag sprang non-stop. Även om ingen tittade, även om det gick i knapp styrfart. Vid några tillfällen tror jag att det hade gått snabbare att gå, faktiskt, men jag sprang ändå!

Så nu lär det väl ta ytterligare 1,5 år innan jag gör det igen. Tack för mig.