Det var längesedan jag satte mig ner och bara skrev helt oplanerat, men ikväll är det dags. Uret står just nu på 19.29 och jag har precis klickat hem mat för tusen spänn på en sån där hemsida. Gratis hemleverans. 16 liter Cola Zero, bland annat.
¤ ¤ ¤
Läste nyss en krönika av Nina Åkestam på Metro och blev så jävla golvad av hennes formuleringar. De är så starka, sanna och slagkraftiga. Önskar att fler (myself included) orkade föra de här kamperna, ställa de jobbiga frågorna och kräva lite för en gångs skull. Här kommer ett litet citat:
Och när stressen till slut leder till utbrändhet är det bekvämt att lägga hela ansvaret på den drabbade. Tagga ner så ska du se att det löser sig! Det är så bekvämt. Därför pratar vi inte om de egentliga lösningarna. Därför säger vi ”lär dig säga nej” och ”sänk kraven” i stället för det uppenbara ”byt jobb” och ”byt partner”. Därför lägger politiker huvudet på sned och pratar om ”prestationskultur”…
Jag kan prata om det här i tusen år, men idag är inte dagen. Istället måste ni lova att läsa Ninas text. Hedersord? Tummis? Lillfingerkroks-lovar ni? Ifall ni inte är övertalade om hennes briljans än kommer här ännu ett citat:
Det är hög tid att vi slutar prata om kvinnors stress som något personligt som går att lösa med lite positiv attityd och andningsövningar.
¤ ¤ ¤
Tanken var att jag skulle spelat in ett YouTube-klipp om utbrändhet igår, men jag glömde helt bort det efter påskens bestyr. Och idag var mamma på besök från arla morgontimma till strax efter bankernas stängning, så jag hann inte. Och nu är jag dessutom så otaggad på det. Känner att jag babblar, babblar och babblar men att det inte leder till något. Vecka ut och vecka in. Vill ha en strategi. Vill att det ska hända något.
¤ ¤ ¤
Här kommer en bild på mig för att lufta lite.
¤ ¤ ¤
Igår tog jag ju nytt rekord i clean and jerk, och idag har den märkligaste träningsvärken smugit sig på. Här kommer en live-body-scan var jag har träningsvärk: nacken, uppe på axlarna (trapsen heter de, tydligen), bakom skulderbladen, i HELA armarna, mellan skelettet i nävarna (?!), exakt HELA stjärtområdet och baksida lår.
¤ ¤ ¤
Idag traskade jag runt på stan med mamma i en herrans massa timmar, och det så mycket ljud överallt att den där skogslängtan en har växte sig starkare. Jag blir så trött i hjärnan av intryck när jag går på stan – mest för allt sorl, tunnelbanegnissel och tutande.
Nu ska jag stänga av mobilen och lägga mig i Alexanders famn. Vi ska se på film. Det ska bli ljuvligt.
1 Comment
Jag kände exakt likadant när jag läste Åkestams krönika. Sån jäkla briljant person hon är!