Livet Resor

Tack för allt, IVLP!

28 november 2019

Det har gått några dagar sedan jag landade på svensk mark, men ändå är det helt omöjligt att greppa allt jag fått vara med om de senaste tre veckorna. November, som brukar vara årets värsta månad, blev kanske den bästa. För er som missat: läs mer om uppdraget här!

När jag landade i Washington hade jag inga förväntningar alls, dels för att min hjärna ockuperades av flyttkaos, men också för att min vildaste fantasi inte kunde sträcka sig tillräckligt långt. Vad vi fick vara med om var nämligen extraordinärt på så många sätt. Istället för att gå igenom allt vi gjort vill jag berätta vad jag tagit med mig efter alla dessa möten.

  1. Att alla kvinnor i denna branch kämpar – på ett eller annat sätt.
    Trots att alla länder kommit olika långt i sitt arbete för jämställdhet har vi alla denna gemensamma nämnare. Vi kämpar, ja helsike, vad vi kämpar. Det är inte konstigt att vi är trötta. Genom programmet har jag hört så många vidriga exempel på diskriminering, utnyttjande av tacksamhetsskuld och fighter som behöver tas på daglig basis. Det här sker ÖVERALLT.
  2. Igenkänning skapar samhörighet och bryter skammen.
    Många samtalsämnen startade med “jag vet inte om jag är den enda som upplevt detta, men…” följt av en berättelse som flera huvuden nickade i takt till. Trots att vi kom från så vitt skilda kulturer, världsdelar och medier hade vi alla gått igenom snarlika saker. Sexistiska kolleger, maktgalna chefer och tafsande fans. Det märkliga var att så många misstrodde sina egna upplevelser. Det trodde de var galna. Överanalyserande. “Gnälliga.” I själva verket var de bara ovetandes om att fler kände som dem.
  3. Vi alla spelar roll.
    Det är lätt inbilla sig att man måste starta en fond, jobba ideellt och tilldelas ett pris för att känna att man bidrar till jämställdhetsarbetet i Sverige. Jag beskyller ofta mig själv för att jag inte gör nog – jag har ju den här plattformen, ett privilegie, så jag borde göra mer! Å andra sidan vet jag att min energi är begränsad: jag jobbar, har sidoprojekt, skiver en bok, är en fenomenal flickvän och helt okej kompis. Att debattera, starta program för unga tjejer och kämpa för förbättrade lagar hade varit ytterligare ett heltidsarbete. En av deltagarna påminde mig att det viktigaste man kan göra är att “show up and take a seat at the table”. Att representera genom sitt varande.
  4. Att min bok verkligen behövs.
    Nu har jag jobbat med min bok i ungefär två år, och för en person med ett barns tålamod är det en väldigt lång tid. Eftersom diskussionen om psykisk ohälsa kommit så långt inom Sverige har jag många gånger känt att min bok kanske inte behövts – vad mer finns det att säga?
    Efter denna resa inser jag att ALLT finns att säga. Vi är i framkant av diskussionen, men mina vänner från Frankrike, Brasilien och Ukraina törstade efter råd. Unisont för hela bunten var att det var svårt att få ihop livet, tungt att kämpa emot patriarkatet och att man ofta beskyller sig själv när något går åt pipan. Saker som för mig var självklara kläcktes för första gången för många deltagare, som inte ens har diagnosen utmattning i sina länder.

Det finns så mycket mer att säga, men min jetlag grusar mina ögon. Jag är evigt tacksam till alla deltagare av IVLP-programmet som blottat sina värsta erfarenheter. Extra tack till Amerikanska Ambassaden som valde mig som Sveriges representant – det här har stärkt mig på så många sätt!

isabel-boltenstern-ivlp-2019
IVLP 2019 – Women’s Empowerment through Sports Journalism
isabel-boltenstern-ivlp-2
isabel-boltenstern-new-york
isabel-boltenstern-ivlp-oshi-georgie

Du kanske också gillar:

1 kommentar

  • Reply Johanna 29 november 2019 at 13:02

    Alltså wow, ryser typ av att läsa det här. Känns så himla mäktigt!!!!!❤️❤️

  • Lämna en kommentar

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.