OS 2018

Tack för denna gång, OS!

27 februari 2018

Det finns knappt ord som kan beskriva hur omtumlande, vansinniga och underhållande de senaste veckorna varit. Snortidiga morgnar, fullspäckade dagar, krampaktiga skrattanfall och sena researchkvällar. För OS är det största man kan uppleva som idrottare, men också som sportjournalist. Det har varit en ynnest att få chansen att jobba med OS; med ett fantastiskt gäng, med omhändertagande rumskamrater och peppande experter. Jag är så tacksam, stolt och glad för de senaste veckorna. Livet alltså. Jäkligt märkligt men oh so sweet!

Dessvärre har jag inte hunnit uppdatera bloggen ett skvatt, men de flesta dagar såg identiska ut. 05.45 ringde alarmet för oss i alpingänget, och kvarten därefter öppnade vi frukosten. Från dag ett smällde jag i mig identisk frukost: dubbel maskinespresso med mjölk, isbergssallad med vinägrett (don’t ask), bacon och en omelett. Vid 06.45 möttes vi vid vår familjebil och åkte mot backen, men först en scanning hos säkerhetsvakterna och en shuttlebuss. Obligatoriskt att sjunga med i powerballaderna på väg till jobbet. Därefter bar vi sändningsryggsäckar, filmkameror och skidutrustning till vår lilla bod där vi höll till mellan sändningarna. 08.00 började besiktningen, 08.30 gjordes intervjuer och 09.30 stod vi vattenkammade och klara i mixade zonen – redo att sända live!

Efter tävlingarna stängde vi sändningen med några intervjuer, därefter åt vi lunchbuffé i det stora arbetartältet. Maten var så v-a-n-s-i-n-n-i-g-t bra på arenorna. All jäkla credd till personen som ansvarat för käket. *minns tillbaka till Sotji där vi åt McDonalds tre gånger per dag i 21 dagar* 

Packning-bussfärd-security-bildfärd-urpackning och sedan var man åter på hotellet vid 18.00. En kattavask under armarna senare gick vi till IBC (International Broadcast Center) där redaktionen var belägen. Middag på schemat. Snodde med popcornpaket till hotellrummet. Vid 19.30 slog vi oss ner vid det stora köksbordet och researchade, plus gjorde programledarkort inför sändningen dagen därpå, samtidigt som vi kikade på sport på datorn. Hans dansade hiphop, popcorndoften spreds i lägenheten och vid 22.30 kröp man till sängs för att repetera samtliga punkter dagen därpå.

En ständig höjdpunkt när vi åker på jobbresa är “listan”. Varje morgon, under frukosten, berättar varje person om sina tre bästa händelser från dagen innan. Givetvis börjar man med tredje punkten, alternativt en bubblare om man hade mycket kul i bagaget. Allt kan listas, stort som smått, men bara för att avrunda inlägget och mästerskapet kommer här…

DEN SLUTGILTIGA OS-LISTAN 2018:

3. När hela alpinfamiljen satt instuvad i vår multivan och väntade på att en person i bilen framför skulle akta sig från parkeringen så vi kunde köra förbi, och föraren inte såg att vi stod att väntade. Jag bad den tämligen konflikträdda Surfarn att tuta så vi slapp invänta morgondagen, varpå han inte vågade. Jag lutade mig över, tutade lite lätt och såg hur Surfarn började flämta av nervositet. Sekunden efter att vi kört förbi rullade vi in framför en hotellobby där tre män stod och väntade, varpå Surfarn rullade ner min passagerarruta och tutade på de smått förvirrade männen – en snabbtänkt och humoristisk payback som gjorde att jag istället skämdes ögonen ur mig!

2. När jag sent en kväll jobbat klart och precis skulle gå och lägga mig med tung hemlängtan, såg jag att Igor sände live på Instagram. Jag öppnade sändningen och fick se Alex köra det första kvalet till Crossfit Open – årets höjdpunkt som jag alltså fick en liten inblick i från andra sidan jordklotet! Och inte nog med det: jag skrev i kommentarsfältet att Igor skulle ge Alex en kram från mig, och då tittade Alex in och lös upp som en liten sol och sa “va? är Isabel där?!” varpå SUPERGRÅTEN haglade i Sydkorea. Det är märkligt hur hudlös man blir av att vara borta från sin person ett tag och sedan får en liten glimt av kärlek genom en sketen telefon.

1. Mina älskade kollegor i den alpina familjen, som gjort de senaste veckorna till något extra minnesvärt. När mycket jobb inte ens känns ansträngande, när alla hjälps åt och håller lågan uppe – då blir allt så extremt mycket lättare. Så till Niklas, Surfarn, Maria, Hans och Therese: TACK! 

 

isabel-boltenstern-os-pyeongchang-2018

Du kanske också gillar:

2 kommentarer

  • Reply Julia 1 mars 2018 at 17:35

    Alltså ni verkar vara ett sådan himla drömmigt gäng! Tack för att ni gjorde grymma OS-sändningar! Å förresten tycker jag att du är lika rolig som Hans ☺️??

  • Lämna en kommentar

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.