0
Bebislivet

Tårar, tårar, tårar…

9 november 2021

Den här dagen har inte varit rolig. Visst, jag brukar ha en tendens att skoja till det när något känns surt, men idag behöver jag nog bara skriva helt filterlöst precis hur det känns.

För det känns piss. Nu har jag hulkgråtit ihållande i fyra timmar och känner mig helt tom i både tårkanaler och hjärna. Vi kan ta det från början:

Det började redan inatt – vanligtvis vaknar jag till av att bebisen knorrar för att hon vill ha mat, men inatt gick hon från sovande till gallskrik på en sekund. Hon var helt otröstlig vid flera tillfällen och jag testade allt – bytte blöja, gick runt i lägenheten, ammade, la ner henne, höll henne mot bröstet, tog emot sparkar och riv från de små nävarna. Jag sjöng, drog ut klet med snorsugen, bytte en blöja till, hyschade, nappade och klappade. Inget fungerade.

Exakt 04.21 kom Alex nyvaket ut från sovrummet. Han hade ångest för att jag var själv med ett skrikande barn, och jag hade ångest för att “vi väckt honom som skulle upp och jobba”. Vi båda kände oss otillräckliga, desperata och trötta.

Men till slut somnade hon igen, och en vacker soluppgång framför Nyhetsmorgon senare kände jag att allt var förlåtet när hon snusade gott på mitt bröst. Alex vaknade igen, serverade mig kaffe och gick till jobbet. Ilse vaknade strax därefter och var sådär förbannad igen.

Någonstans här bröt jag ihop.

Jag kände mig så jävla ensam. Isolerad från omgivningen och fast i lägenheten (som förvisso har väldigt trevlig utsikt men den blir ett bättre fängelse när man är ensam med sina egna tankar och en bebis som stundtals verkar hata alla ens försök att trösta). Jag torkade kräk från bebisens haka, för att sedan vända på handduken och badda bort mina egna tårar. Uppgiven är nog rätt ord för hur jag kände mig?

Vännerna jobbar om dagarna, Alex är borta på både jobb och träning, de kompisar som själva har barn får jag inte träffa på grund av det förbannade RS-viruset och ute är det snålblåst, horisontellt regn och +2 grader. Jag vet att det här bara är en dag, imorgon kanske jag går ut, men jag kan inte låta bli att känna mig lite knäckt. Det var inte såhär ensamt det skulle bli att få barn och vara föräldraledig.

Och så saknar jag mamma. Herregud, jag börjar gråta nu igen… Enligt Google Maps är hon exakt 3.721 kilometer bort, vilket de specificerar som “37 timmars bilväg utan trafik”, men vi alla vet hur köerna är på Autobahn, så jag lägger på några timmar för säkerhets skull.

Kanske romantiserar jag, men just nu drömmer jag om att stuva in bebisen i en bil och åka hem till min mamma och fika. Ta en sväng till min svägerska och Ilses kusin och baka muffins, ta en promenad med pappa eller åka till tippen och dumpa gamla sladdar med bonusfarsan. Längtan efter min familj är så enorm just nu och jag drunknar i känslan av att det suger på en enorm nivå att vi inte bor på samma plats.

Nu när den värsta vågen har lagt sig (och jag katastrofringt min sambo som fick avsluta arbetsdagen hemma) slukas jag istället av nästa känsla: att jag överreagerat. Dragit igång en jäkla cirkus för att det var lite motigt ett tag. Kunde jag inte bara härda ut? Jag grips av sådana fruktansvärda skuldkänslor när jag kräver att Alex ska komma hem och ta hand om – inte vår sexveckorsbebis – utan MIG! Familjens trettioårigs bebis, alltså. Det är JAG som behöver tröstas.

Och så skuldkänslor gentemot fyrakilosmänniskan som återigen sover på mitt bröst. För hon är allt annat än utmanande, men ändå tvingas hon stirra tillbaka på ett rödgråtet ansikte vars tårar faller som regndroppar över hennes pyjamas.

Inte ens min iPhone kände igen mig idag.

266+

You Might Also Like

34 Comments

  • Reply Klara Halkjaer 9 november 2021 at 16:21

    Men fina du. Fy fan vad jag också grät mycket dem första tiden med båda våra små. Det finns ju typ ingenting annat som kan få en att känns sig så maktlös och värdelös som en ilsken bebis, och sen det där eviga dåliga samvetet som är så svårt att skaka av sig. Men vet du, jag tycker du är SKITstark som ringer hem Alex. Man är skör och knasig som nybliven mamma och han kommer ju aldrig ångra att han åkte hem för att ta hand som sina två. Jag körde på att låtsas vara stark hela tiden i stället och DET ångrar jag. Sårbarhet är ju nästan det finaste man ge en annan människa ju ❤️

  • Reply Johanna 9 november 2021 at 16:24

    1000% igenkänning ❤️ Första tiden med bebis var tuff på ett alldeles konstigt sätt som man inte alls kan vara klartänkt i. Det svänger upp och ner och det känns löjligt på något vis att man inte kan hantera det men det är stört omöjligt när en minimänniska är så gullig, ledsen, krävande och alldeles beroende av oss på samma gång. Det kommer bli bättre men var snäll mot dig själv i att det kan ta lite tid. Och det är helt okej! Jag fick barn under Corona med familj på distans och nej man ska inte vara ensam under sin mammaledighet. Min räddning var mammaträning utomhus, som vi stånkade oss igenom minusgraderna förra vintern, man behöver likasinnade som är i samma läge samtidigt och sin familj och sina ”vanliga” vänner. Hoppas så att RS lugnar sig snart så du får träffa alla! ❤️

  • Reply Rebecca 9 november 2021 at 16:38

    Åh, det hade kunnat vara jag som har skrivit detta. Är också hemma med en 6 veckors bebis och idag kl. 15 kom jag på mig själv sittandes i soffan utan byxor, med tuttarna i vädret, ätandes gårdagens popcorn direkt ur kastrullen och en drickkvarg till mellis samtidigt som jag hysteriskt gungade babysittern med ena foten. Hade mer sett framför mig hur jag skulle sitta på något café i en höstig outfit med mina andra föräldralediga vänner hela hösten och mysa. Jävla RS-skit. Men du är inte ensam. ❤

  • Reply Sara 9 november 2021 at 16:44

    Jag gråter också, varje dag. Min minsta är 4 månader och så har jag en 4-åring som nu inte går på förskolan något alls pga det förbannade jävla RS, så utöver att rodda en bebis så ska jag försöka underhålla och aktivera en 4-åring samtidigt som jag är helt slut pga sover dåligt och allt jag vill är bara att få vara ifred. Längtar ibland så mycket efter att få vara själv så jag tror att det är något fel på mig .. men att HELA tiden vara andra till lags är jobbigt. Vissa kanske älskar det, men det gör inte jag. Jag älskar mina barn, men småbarnslivet är fan tufft alltså.

    All kärlek o styrka till dig. Kram!

  • Reply Patricia 9 november 2021 at 16:46

    Känner igen mig också. Fick barn förra året och att gråta den första tiden kändes som standard. Sen grät jag för att jag hade dåligt samvete som inte utnyttjade all den ensamtid vi hade utan att jag höll pass på gymmet och hetsade iväg i början.
    Och nu har jag ångest och stress över att snart är det slut med att det bara är vi varje dag, för snart börjar jag jobba igen och han på förskolan 😭.
    Så jag säger, försök njut av att det även bara är ni, och Ilse är glad och tacksam och du är den viktigaste i hennes liv nu ändå. Och man får gråta, mängder. Oavsett varför.
    Jag hängde med en träningskompis som också fick barn samtidigt, vi kunde träna och ses när gymmet var tomt eller hemma hos någon av oss när vi visste att alla var pigga och friska. Men förstår även att saknaden av familjen är enorm och värdelös. Och grymt starkt av dig att ringa hem Alex 💪🏻 . Lycka till och du är grym

  • Reply Mikaela 9 november 2021 at 16:53

    Vill bara slänga in en liten kommentar och tacka dig för ditt ärliga inlägg. ❤
    Tycker det är så starkt av dig att dela med dig av dessa känslor.
    Så tack! ❤

  • Reply Hilda 9 november 2021 at 16:57

    Så mycket igenkänning att jag börjar gråta jag med. Pratade precis om detta med min man imorse, även om det är tufft för båda föräldrar i början så kommer mannen ut och träffar annat folk, får lite andrum och egentid även om det är bara i bilen på väg in till jobbet. Du har inte överreagerat! Stor kram!

  • Reply Evelina 9 november 2021 at 17:09

    ” För hon är allt annat än utmanande, men ändå tvingas hon stirra tillbaka på ett rödgråtet ansikte vars tårar faller som regndroppar över hennes pyjamas.”

    Oj, mitt hjärta!!! Vad den delen biter tag i mig. För jävlar vad man älskar dem små och vill vara onaturligt fantastisk i sitt moderskap 😅🤯
    Du är otrolig och så fin!
    ♥️

  • Reply Jenny 9 november 2021 at 17:15

    Starkt och viktigt att du delar hur det också kan vara som förälder. Känslan av otillräcklighet och ensamhet kan jag verkligen relatera till. Min minsta är 4 månader och jag tycker dock det blir lättare med tiden. Jag tycker inte det borde heta föräldraledig, för speciellt mycket ledigt känns det stundtals inte som. Vill skicka pepp <3

  • Reply Clara 9 november 2021 at 17:20

    Ja, herregud. Vissa dagar grät jag och min dotter ikapp med varandra. Jag satt svettig och utan kläder på min pilatesboll, i en kropp jag inte alls kände igen. En skrikande bebis och en mamma utan sömn. Huvudet bad till någon typ av högre makt. ”Snälla, snälla om det finns någon där uppe. Jag gör vad som helst om du får det här att sluta”. Samtidigt satt jag snörvlande och grät ut till min bebis att ”jag orkar inte mer snälla snälla sluta gråt”. En så otroligt speciell tid! Det går i vågor hela tiden tills det tillslut blir enklare utan att man riktigt ens förstått hur eller varför. Lägg ribban under marken, hitta kraft i det lilla och gråt gråt gråt så mycket du behöver när det är tufft. This to shall pass! Det ständiga mottot i alla vidriga stunder ❤️

  • Reply Sara 9 november 2021 at 17:49

    Du har inte överreagerat ♥️ Att det är ”du” som behöver tröstas beror ju någon stans på att du blivit trött och uppgiven för att du försökt trösta det lilla knytet. Att ta hand om dig är att ta hand om er dotter också. Glöm inte dig själv ♥️

  • Reply Joanna 9 november 2021 at 17:58

    Känner igen mig så mycket! Var exakt lika skör som du beskriver med min första, gick över lite kring när hon var 4-5 månader ungefär, med nummer två var det inte alls lika påtagligt, eller så visste jag att det var temporärt och går över och kände mig trygg i det. Du har helt rätt att känna som du känner, allt är så skört med en liten! Kämpa på, you can do it <3

  • Reply Nathalie 9 november 2021 at 18:04

    Fick bebis september 2019. Det var en riktigt pisshöst. Kallt, grått, blött. Födde en 4,5 kg bebis med snitt och fick bära liggdelen med honom i 3 trappor upp varje gång vi skulle ut/iväg pga ingen hiss. Det var ett fängelse!! Men så kom våren…solen…det gröna. Helt plötsligt kunde bebis sitta upp själv och vi hade picknickkträffar i parken. Och såhär i efterhand romantiserar jag den där första tiden ändå, för den kommer aldrig aldrig komma igen. Jag kommer aldrig vara en ny mamma igen och jag kommer aldrig få samma barn igen. Det är så ensamt i stunden och jag fick ofta ångest inför natten när allt var ovisst kring mängd sömn och kaos. Men så såg jag tända lampor lite överallt i husen mittemot kl 04 och tänkte att det säkert var mammor precis i min sits och att alla gick igenom samma sak.

  • Reply Julia 9 november 2021 at 18:08

    Du har inte överreagerat. Det ÄR så jävla tufft att vara hemma med en bebis, och det är så jävla tufft att inte få sova.
    Vissa dagar är så himla bra och mysiga och härliga och Instagramperfekta, andra dagar är skrik och gråt och ingen sömn.
    Heja dig, tycker att du är jättestark som ringde hem Alex! ❤️

  • Reply Johanna 9 november 2021 at 18:14

    Känner igen mig så mycket! Sitter just nu också med en bebis på sex veckor gammal. Hade en sådan dag för en vecka sedan där min bebis först gallskrek hela natten, spydde när babynestet, spydde ner mig och min kudde. Hon hade haft ont i magen ett tag och helt plötsligt kom världens bajsblöja där det såg ut som en explosion hade skett. Självklart hade hennes blöja läckt så allt var också täckt av bajs! Hela dagen höll vi också på och trösta på alla möjliga sätt och jag kände mig som världens sämsta mamma, sambo och människa överlag. Lägg på lite sömnbrist , ingen mat, inget socialt sällskap (när min sambo är på jobbet). När min sambo kom hem förstod han inte hur jag kunde vara så ledsen och frustrerad. Mitt humör vände när han skulle ta över vår dotter och mata henne och trösta henne, han blev helt förstörd efter bara några minuter. 🤣 Där och då kunde jag faktiskt skratta åt situation trots en fruktansvärd jobbig dag. Nästa dag var det helt tvärt om, allt fungerade toppen och jag insåg att det kommer komma fler jobbiga dagar men dom bra dagarna väger upp det!

  • Reply Mathilda 9 november 2021 at 18:21

    Jag känner igen mig precis.
    Jag har en 3 månaders och en 6 åring och 8 åring.
    Jag är helt utmattad psykiskt och fysiskt. Jag gråter för att de är mitt sista barn och bebis tiden tar snart slut. Jag gråter för jag kräver egentid.
    Jag känner att min man bara jobbar och när han är hemma jobbar han ännu mera. Jag har varit tvungen att säga upp mitt gymmedlemskap för jag har aldrig tid att vara där och enda gångerna jag kan känna mig som mig själv är när jag får fokusera på mig.
    Känner mig knappt glad längre.

  • Reply Carina 9 november 2021 at 18:41

    Heja dig som kämpar på och heja dig som ringer hem sambo! Sitter här och ammar mitt tredje barn och kan av erfarenhet säga att det BLIR bättre.
    MEN förlossningsdepression är på riktigt. Var inte rädd för att ta hjälp från utomstående. Prata med din BVC-sköterska om känslorna kvarstår (eller någon annan om du inte känner förtroende för sköterskan).
    Så här åtta år efter första barnet kan jag inte förstå att ingen fångade upp mig och hur jag mådde då.
    Ta hand om dig!

    • Reply Carina 9 november 2021 at 18:43

      Och längtan hem till Skåne finns där även för mig, herregud, flytta hem innan ungen börjar skolan! Så mycket lättare när de är små!

  • Reply Eleonor 9 november 2021 at 19:15

    Du är inte ensam! ❤️

    • Reply Amanda 10 november 2021 at 07:49

      Så fin text ❤ och jag känner igen mig så mkt. Har en 6 månaders och en 3 åring. Första tiden var så tuff hemma då bebis hade kolik plus en 2,5 åring hemma pga covid. Hade så dåligt samvete gentemot den stora som fick sitta med ipad så mkt pga att jag var helt utmattad. Dålig sömn, skrikig bebis och inget socialt alls, satt inne nästan hela sommaren pga vågade inte åka någonstans med bebis pga så skrikig och missnöjd. Blev så många tårar ikapp med bebis. Men det vänder nu har jag en glad 6 månaders, den stora går sina 15h på förskolan. Vilket öppnade upp dörrar för mamma baby träning och socialt sällskap för oss alla 3. Kramar till dig.

  • Reply Janni 9 november 2021 at 19:27

    Massor med styrkekramar Isabel ❤️
    Du är inte ensam. Vi har alla varit där och vet exakt hur du känner.

  • Reply Judith 9 november 2021 at 19:33

    Åh, hej och hå. Hög igenkänning på allt. Jag minns så väl när min lille förra året plötsligt fick skrikanfall likaså mitt i nätterna som höll på i timmar. Detta var antagligen på grund av hans lille mage när tarmarna började göra sitt jobb. Jag kände mig maktlös, i vägen, obeskrivligt trött och saknaden efter hjälp var enorm men var svår att få tag på då covid var som störst då. Längtan hem till Båstad finns hos mig varje dag, inte själva byn i sig men, närheten av mina föräldrar och kunna träffa på den där spontaniteten i vardagen som får en att må så jädrans bra. Däremot, ser jag vinsten att umgås en längre tid med mina föräldrar när vi väl ses. Tiden med dem uppskattar jag mer, då vi verkligen tar vara på att umgås på ett annat sätt än till vardags. Men allt har sina för- och nackdelar. Det är så svårt att väga av vad som är bättre eller bäst. Det fina i kråksången med dessa små liv är ingen dag den andra lik. Nästa dag kanske du känner glädje utan dess like, men nästa så förbannat trött. Och det är okej att det är så. Du är inte mer än människa, lev för bövelen. Du är den bästa Mamma din dotter kan ha. Fina du!

  • Reply Emeli 9 november 2021 at 19:41

    Igenkänning delux ❤️ Just första barnet kring 6 veckors ålder var nog de allra jobbigaste. Man känner sig ensammast i världen när man är vaken med en som bara skriker mitt i natten, ensam på dagarna när maken jobbar och sen skuldkänslor för att man tycker det är jobbigt… Jag kunde också få känslor kring att man var mer sårbar kring att bli lämnad, även fast det aldrig ens funnits en antydan till det. Att man inte var ett kap direkt som bara grät, men också en oro hur man skulle klara sig själv. Att jag skulle vara den största förloraren ifall vi helt plötsligt skulle separera, eftersom bebisen sitter typ fast i mig och jag då inte kan jobba eller göra nåt själv överhuvudtaget. Har verkligen aldrig ens tänkt tanken att vi ska gå isär i vanliga fall, men rädslan har kommit första tiden vid varje barn. 👦🏼👧🏼👶🏻

    Min make kan konsten att tänka utanför boxen, och just en sån skriknatt lyckades han få barnet att bli lugn och somna genom att ta på honom micrade byxor 🤷🏻‍♀️ Visade sig vara ett bra knep som vi sen använt på de andra barnen också. Släng in ett mjukisar med hög mudd + ett glas vatten i micron, sen dra på och vik upp mudden över hela magen (kolla såklart att de inte är för varma…) blir som en värmekudde runt hela magen/ryggen och verkade hjälpa små onda magar. Eller så blev det bara mysigt, Who knows?

  • Reply Lisette 9 november 2021 at 21:07

    Du, jag hade det exakt likadant med båda mina. Kunde känna mig så otroligt nere som inte lyckades, för jag trodde man var lyckad förälder endast om man lyckades lugna sitt barn på sekunden. Tyckte verkligen alla andra föräldrar hade så lätt med ALLT. Jag ville vara bäst och jag ville framförallt förstå och veta vad mitt barn ville ha av mig för att hitta ro. Vad jag lärt mig nu när mina barn är 7 och 9 är att man hur bra mamma man än är inte kan förutspå deras känsla och vad de reagerar på från dag till dag. Det man kan göra är att finnas där och genomrida stormar tillsammans eftersom man alltid kommer förbi det jobbiga till slut. Om än just spädbarnstiden hittills varit den tid med mest dippar hitills. För min del

    Vet att det är svårt att bara vara här och nu och rida ut osv när man är mitt i det.

  • Reply Sofia 9 november 2021 at 22:01

    Usch vad jag lider med dig. Jag hade mamma på besök när min son var 6 veckor och han skrek så långa perioder. Kände mig som världens sämsta mamma för jag inte kunde lugna mitt eget barn. Mamma sticker in huvudet i ottan och erbjuder sig att avlösa mig. Hon söver honom på 5min och jag reagerar med att böla för att jag känner mig värdelös. Man är inte rimlig när man är hormonell och allt ändras hela tiden och därför är det bra att vara ett team. Ni klarar detta! Hatar att få råd man inte bett om, men jag önskar att någon sagt att man bokstavligen får ta en dag i taget och utgå från dagsformen. Fuck carpe dem, alla dagar är inte till för att fångas och det är ok ❤

  • Reply Therése 9 november 2021 at 22:18

    Grät hela första året, i princip. Håll ut, det blir bättre! En dag skiner solen igen, bebisen är plötsligt nöjd, ni har lärt känna varandra och rutinerna sitter. Tro mig, den dagen kommer. Ingen vidare tröst just nu, jag vet, men SÅ ÄR DET. Heja dig!

  • Reply Klara 9 november 2021 at 23:00

    Kram ❤️

  • Reply Agnes 10 november 2021 at 05:05

    Åh. Jag har nog aldrig relaterat så mycket till en text så som till dina ärliga ord.

    Jag blev mamma för första gången för sisådär 7 månader sedan och herrejäklar – varför har ingen berättat att det faktiskt är en helt galen omställning att bli förälder, det är INTE busenkelt och att man gråter helt hejdlöst de första veckorna (månaderna?) ? Jag grät så mycket att jag inte trodde det skulle finnas några tårar kvar, men ändå rann de längs med mina kinder dag in och dag ut. Vår dotter fick kolik och jag kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde trösta mitt barn. Lägenheten som alltid har varit en trygg punkt kändes som ett fängelse och alla små motgångar var världens undergång. Trots att man är upp över öronen förälskad i sin lilla sol och evigt tacksam, så får man säga att det är TUFFT! Det kommer bli lättare ❤️ sen kommer det bli skitjobbigt igen och därefter ler hon mot dig och alla världens bekymmer försvinner. Det är en berg och dalbana att vara förälder. Ena dagen är känslan av nybakade kanelbullar och varm choklad med extra allt en krispig höstdag när solen ändå skiner och det andra är som att försöka bestiga ett berg av bajs men aldrig komma fram.

    Kom ihåg att alla känslor är okej och man behöver verkligen inte känna sig som en supermamma hela tiden. Men oavsett hur det känns för dig där och då, så är du din dotters supermamma varje dag ❤️

    Heja dig!

  • Reply Frida 10 november 2021 at 08:27

    Oh jisses, jag får hålla tårarna tillbaka när jag sitter på jobbet och läser din text (ja, det är den bästa pausen för mig, att läsa din blogg). Skjuts tillbaka 2 1/2 år i tiden när jag satt i en svettluktande pyjamas, håret i en tofs som inte sett en dusch på över en vecka, inte ens borstat tänderna. Klockan var 16.20 och sambon kom hem från jobbet och jag var ett VRAK! Totalt söndergråten med känslan av att jag knappt förtjänade att leva så värdelös som jag var som inte kunde trösta mitt barn. Och det var inte bara en gång det här scenariot utspelade sig. Ja, man känner sig som den mest ensamma människan i världen men kom ihåg ATT DET ÄR DU INTE! Så himla lätt att sitta och skriva det nu såhär i efterhand MEN DU ÄR INTE ENSAM! ❤️ Fina, fina, fina, underbara Isabel! ❤️ This too shall pass ❤️

  • Reply Elin 10 november 2021 at 08:55

    Du är inte ensam! Jag kände sådär flera gånger under min sons första månader. Och det är precis som du säger, det dåliga samvetet och känslan av att överreagera som toppen över i:et. Tack för du sätter ord på det så fint♥️

  • Reply Onsdagsstatus – Paula Rosas 10 november 2021 at 09:07

    […] & på tal om att bli familj kommer här ett litet sidospår. Jag läste Isabel Boltensterns blogginlägg om hennes dag, tankar och känslor i bebisbubblan. Jag blev SÅ berörd av hennes text och igenkänningen var hög. Läs inlägget här. […]

  • Reply Julia 10 november 2021 at 10:22

    Det här är igenkänning på hög nivå, jag var precis likadan när jag fick barn för ca 2.5år sedan. Så pendlar det för en nybliven mamma och så kommer det vara ett tag – och det är helt ok! Det är tufft att vara nybliven mamma och vara så trött att ögonen nästan trillar ut, att ha smutsigt hår och kräk på kläderna för att du inte vågar lägga ifrån dig bebis för att ta en dusch och känna att vad man än gör så blir det där söta lilla paketet inte riktigt nöjt. Men så småningom blandas de där missnöjda skriken ut med fler och fler små leenden varje gång bebis får syn på sin mamma och då blir allting lättare. Och jag kan lova att det inte alls är konstigt att ringa hem sambon pga. överväldigad. Är man två så ingår det att ta hand om den andra när det blir tufft <3

  • Reply Linn 10 november 2021 at 11:19

    Åh alltså detta. Feel you ❤️ Och alla fina kommentarer. Jag håller med typ alla. Hade också fånga dagar.. månader?! 😅 när alla sa ”det blir bättre” jag bara ej tvekar jag starkt på. Men det blev ju faktiskt det tillslut.. Du är inte ensam, kanske en liten tröst i allfall..

  • Reply Anonym 10 november 2021 at 12:26

    Åh 😭♥️. Ja det är verkligen inte lätt.

    I min värld så blir allt enklare om båda föräldrarna var hemma det första tiden ihop. Skulle vara perfekt om alla som fick barn var hemma i 1,5 år tillsammans ingen behöver slita ut dig varken med bebis eller jobb utan bara landa i det nya. Skulle bli mycket mindre arbetslöshet eftersom det hela tiden skulle försvinna folk från jobb och vara borta en längre tid. Sen att ha 6 timmars arbetsdag också skulle vara toppen. Men ändå tjäna lika mycket då en har råd att leva.

  • Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.