Jag har precis läst igenom kommentarerna ni lämnade efter förra inlägget. Först och främst: stort jäkla TACK! Vilken ynnest det är att ha digital närkontakt med så mångla kloka och omtänksamma tjejer! Önskar att alla hade er ett textmeddelande bort, för om det är något jag begripit, så är det att alla (!) verkar ha känt precis samma ensamhet som jag. Tillsammans är man mindre ensam.
Så hur gick det med allt? Alex kom hem från jobbet efter att jag ringt och störtbölat, och då bestämde vi att han ska försöka jobba mer hemifrån den här första tiden. Redan timmen efter att han ställt skorna i hallen hade vi klickat hem ett höj- och sänkbart skrivbord – 24 timmar senare kom leveransen och idag har han stått exakt 4 meter från mig och knappat på datorn. Vi har inte pratat med varandra, och trots att han gjort sitt och jag mitt, så har det varit så EXTREMT skönt att bara ha honom i samma lokal. Tillsammans är man mindre ensam.
Men redan samma kväll hände något som värmde gott i hjärtat. Vi tog en promenad till Ica, och när vi kom hem stod ett litet julkit utanför dörren. Det var min granne, vän och fellow julälskare Sofia som varit förbi med julmust, godis och te som ett peppande det-blir-bättre-kit. Mitt labila känsloregister slog i taket, denna gång av typ… tacksamhet? Så jag bölade igen, en skvätt. Återigen: tillsammans är man mindre ensam.
No Comments