Detta komplexa ämne är ständigt på tapeten, och jag tycker att det är en viktig fråga av flera anledningar. Främst behöver vi nyansera bilden av mat och träning (och dess viktighet), för vi just nu lever i sociala mediers enorma explosion där vi matas med tips, råd, och inspiration som är allt annat än hälsosamma. Den ena kostrestriktionen följer den andra, och jag hissar försiktigt varningsflagg kring detta.
I min värld är det bäst att äta allt man tycker smakar gott – förbud leder oftast till en besatthet, hetsätande, ångest för att man har ”dålig självdisciplin” och osund relation till olika livsmedel som något ”förbjudet”. Jag har skrivit mer om min sjuka syn på mat tidigare, så som jag resonerade för 8-10 år sedan. Tyvärr är tankesättet jag beskriver i det inlägget väldigt vanligt – så vanligt att det knappt kallas ätstört längre.
Idag äter jag gluten, laktos, fisk, vitt socker, fett, grönsaker, grädde, chips, kött, rotfrukter, halvfabrikat, ekologiskt och godis. Allt. Förutom äckliga saker, typ koriander och surströmming. Jag väger aldrig mat, räknar aldrig kalorier och “håller aldrig igen” innan sommaren. Ingen periodisering, inga regler och inga förbud – det ställer som sagt till det mer än det gynnar för mig.
Men det viktigaste av allt: jag använder inte mat som bestraffning eller belöning.
Jag minns hur jag började skriva matdagbok i mellanstadiet, och därefter hade jag ångest kring mat så gott som varje dag fram tills jag var… 24? Jag torrstekte allt utan fett i stekpannan, slopade dressing på salladen och sluta äta frukt på vardagar för att ”det skulle kännas som godis om jag åt ett äpple på helgen”. Det här är vansinne. Ätstört. GALET! Det tog så många år att vänja bort detta beteende, och jag önskar ingen denna matbesatthet. Därför säger jag det igen: mixtra inte med maten. Ät ordentligt så ni orkar leva era liv – det är fan bättre att väga några kilo mer än att ständigt leva på någon förbannad svältgräns och ändå inte vara nöjd. För nöjd blir man aldrig på en diet, glöm aldrig det.
Träning kan gå hand i hand med kost, och ofta är ambitionen att minska i fettprocent och öka i muskelmassa. Jag tror varenda PT i vårt avlånga land har hört precis detta. Givetvis förstår jag att folk vill se ut på ett visst sätt – men jag önskar att det inte var så. Jag önskar att drivkraften inte kom från att vilja förbättra sig själv, men har full förståelse för att det är så med tanke på vårt samhälle.
Som ung gick jag på gymnastik tre gånger i veckan, och det var så förbaskat roligt av tre anledningar:
- Jag umgicks med kompisar under lättsamma former
- Jag fick ett break i vardagen som annars bara handlade om skola
- Det var så nära lek och skoj man kunde komma trots att man inte längre var ett dagisbarn
När jag slutade på gymnastiken tappade jag bort en rolig del av min vardag, och jag gick istället över till att springa bort kalorier i min ensamhet på ett löpband i jordens motlut. Blev det lustfyllt och härligt? Inte precis.
När jag ser på min relation till träning idag har jag hittat tillbaka till precis samma tre punkter som gjorde gymnastiken kul: jag umgås med vänner, får ett break i vardagen och leker i gymlokalen trots att jag är vuxen. Med dessa tre drivkrafter blir det inte lika tråkigt att packa gymväskan.
Detta inlägg innehåller varken kostscheman eller träningsupplägg, för jag vill att ni ska ta med er något annat härifrån. Ett rannsakande av ert mindset. Vad strävar vi efter och varför? Vad är egentligen viktigt? Det kommer garanterat fler inlägg på detta tema, men om ni vill läsa tidigare inlägg kommer några länkar här som avslutning.
LÄS MER:
× Träningsmotivation – 6 saker som hjälper
× 8 träningstips vid utmattning
× Ångest av att inte träna?
No Comments