Träningshets, utseendefixering och förväntningar

I SAMARBETE MED KARI TRAA

När jag fick mail från Kari Traa var min första tanke ”OH, fina underställ”, men den tanken vändes ganska fort till ”åh fy fan”. De har nämligen gjort en undersökning bland 4022 kvinnor i Norden under årets gång, och denna visade bland annat att:

• 30 % av de tillfrågade kvinnorna upplever att andra har förväntningar på deras träningsvanor – att de bör träna mer.
• 49 % upplever att dessa förväntningar från sin partner.
• 47 % tycker det är svårt att leva upp till de höga förväntningarna omgivningen sätter kring träning.
• 88 % skulle förändra en kroppsdel om de kunde.

Sådär, dagens magsår levererat i fyra punkter. Personligen tyckte jag det var så ledsam läsning att jag knappt vet var jag ska börja mitt inlägg mer än HUR F*N HAMNADE VI HÄR?

Det kan inte ha undgått någon att träning fått större plats i vårt sociala flöde de senaste åren, och därför kanske också större plats i våra liv och hjärnor. Samtidigt känns det som att vi pratat så mycket om det här. Vi har dagligen så förbaskat bra samtal om träningshets, utseendefixering och förväntningar – men varför händer inget?

Det känns som att vi VET att vi inte behöver vara bäst på allt, se ut på ett visst sätt eller prestera dygnets alla timmar. Förnuftet förstår, men känslan är annorlunda. Känslan säger fortfarande att vi BORDE träna mer, äta sundare. Vara gladare, kåtare, friare – mer tacksamma och mindre håriga. Hur gör vi för att få ihop de här två? När ska känslan närma sig förnuftet?

Absolut att vi kan, och borde, representeras i mer inkluderande reklamer med större mångfald – men för oss som bara är icke-bestämmande marionettdockor i stora vida världen? Vad kan vi göra? 

Jag kom att tänka på en Instagrambild jag la upp för ungefär ett år sedan. Det är en bild på mig, gåendes iväg från kameran, i shorts. På väg till stranden. Extremt harmlös bild som ändå på något vänster lockade till sig kommentaren:

Fan va bitigt du blivit!!! De där buggarna skämtar man inte bort alltså! ?

OBS, jag överdrev inte ens mängden utropstecken – han skrev så många. Jag blev ledsen av kommentaren, tänkte att jag såg ”okvinnlig” ut för att mina ben var ”stora”, blev sedan förbannad för att han tog sig friheten att kommentera min kropp och därefter blev jag ledsen igen.

Även om jag är extremt medveten om att mina ben är både bra och snygga i min subjektiva mening, så tog den där kommentaren hårt. Trots att jag ser att hans idiot-kommentar just ÄR en idiot-kommentar, så gör det ont. Förnuftet förstår återigen, men känslan matchar inte. Jag vill inte tänka på den där kommentaren, men gör det ändå ofta eftersom den ploppar upp i hjärnan som en ständig unfriendly reminder.

Så sluta kommentera varandras kroppar, även om du tror att du ger någon en komplimang. Stå upp för någon annan som får kommentarer riktade mot sig, inte bara i efterhand – gör det synligt och ljudligt där och då. Våga förstöra den Goda Stämningen™ för det som är rätt – utbilda med ditt civilkurage. Babysteps i rätt riktning.

I SAMARBETE MED KARI TRAA