Utbrändhet

Utbrändhet har blivit en trend

4 juni 2018

Texten som följer kommer provocera många. Under några år har jag nu bloggat och gjort videoklipp om utbrändhet, utmattningsdepression eller att gå in i väggen – vad man nu väljer att kalla det. Detta är första gången jag faktiskt måste ryta ifrån. Som simpel disclaimer: texten gäller givetvis inte alla stressade eller utmattade personer, men på samma sätt som vi inte behöver skriva ”inte alla män” i genusdebatter kommer jag heller inte nämna en så trivial sak mer än precis här.

När jag blev sjukskriven för utmattningsdepression 2014 sökte jag med ljus och lykta efter någon i samma situation. Det enda jag fann var sterila texter från Vårdguiden. För bara fyra år sedan var det nämligen extremt få som pratade öppet om sin psykiska ohälsa.

Idag är det annorlunda. Efter en snabbscrollning på Instagram tycks de flesta ha stressrelaterad problematik i bagaget, många verkar ha ångest så gott som dagligen och vi är tillsynes världens deppigaste folk. Inget verkar stämma. Vi alla mår dåligt.

Men när man skrapar lite på ytan blir det också tydligt att det också är en kollektiv gemenskap. När det är på tapeten att ventilera sina problem med omvärlden vill fler dra sitt strå till stacken, och tvärtom blir det ett utanförskap om du INTE har ett mörker att redovisa.

Det har blivit ett värde i att visa sig sårbar och att man har ett djup. Att man inte bara är en sprallig person som skrattar och mår bra, för det går ju inte hem längre. Nu ska vi visa på vår äkthet, att vi har intressant personlighet och starka känslor, gissningsvis som en motreaktion på det ytliga vi mötts av tidigare år på sociala plattformar. Tyvärr anar jag en viss inflation som inte är helt sund.

När vi kallar all möjlig nedstämdhet eller eftertänksamhet om livet för utmattning är risken överhängande att vi urvattnar en sjukdom som är livsomvälvande för många.

På samma sätt som förskolans varningsskyltar om lössäsongens start får oss att klia i hårbotten börjar vi nu också leta efter problem vi knappt tänkt på tidigare. Vi sträcker ut varenda känselspröt. Sover inte jag också lite risigt om nätterna? Magen har väl varit lite orolig på senaste? Visst är jag mer lättirriterad på min sambo nu än när vi träffades? Det måste vara stressen. *gör 20 olika stresstest på nätet*

För låt mig klargöra: att känna sig stressad kan vara fruktansvärt jobbigt, ångestframkallande och ett problem i sig, men det är inte det samma som att vara utmattad. Utmattningsdepression är ett stadie man varken hamnar i eller ur på någon vecka, det är inget man växelvis känner av och stundtals glömmer bort eller kan “ignorera”. Utmattning ger mätbara hjärnskador* och är alltså inte bara en “jobbig känsla”.

Utbrändhet finns, det är inget snack om saken. Men utmattning är inte att ha en dålig vecka på jobbet, vara less på mängden prov i skolan eller känna att man är på fel plats i livet. Det är inte heller att vara hängig, stressad eller lättirriterad under kortare perioder, för sådant tillhör livet. Och utbrändhet är sannerligen inte att vara sjukskriven i tre veckor för att sedan börja jobba ideellt, skriva en bok, gå på femtioelva tillställningar, åka Vasaloppet och bara ”pausa vardagen litegrann”. Det finns givetvis olika grader av helvetet, men om du fungerar som människa – tacka då högre makter att det inte blev värre, och ändra ditt leverne medan du kan.

isabel-boltenstern-5316+Ett annat trendord som slängs omkring vårdslöst utan eftertanke är ångest. Jag pratar sällan om ångest, och anledningen är att jag inte har mandat i frågan. Jag känner ångest i måttliga mängder, som vi alla gör, men med respekt för folk som lever med grov sådan hade det känts otroligt förminskande att benämna min fjutt-ångest i samma kontext. Tyvärr verkar folk känna redovisningsplikt när det kommer till ångest – att de ska söka i varenda veck i hjärnan efter något som skaver för att sedan benämna ”hur svåååårt det är att handla kvällsmat på tom mage” som ångest. Då skänker man en tanke till de människor som lever med återkommande panikångestattacker, där det känns som att de ska kräka ut sina inälvor eller att hjärtat håller på att stanna.

Det är svårt att skriva ett sånt här inlägg utan att trampa folk på tårna. Min mening är inte att avgöra vem som har rätt att kalla sig sjuk eller inte, för den kompetensen har varken ni eller jag såvida ni inte är utbildade inom vården. Det är nämligen inte jag. Däremot vet jag hur det känns att drabbas av en sjukdom som förändrar ens liv, och få en diagnos som slängs omkring tills dess innebörd är detsamma som noll.

I min mening är det ofattbart att så många är villiga att definiera sig själva utifrån en hjärnskada de inte ens drabbats av.

Om du haft en tung period men repat dig tämligen fort – ta med dig dina lärdomar och var tacksam att du inte väggade hårdare. Riv upp de mönster som inte fungerar, byt bort felande länkar och njut av att du kan agera på en tidig varningssignal. Vi som har fått permanenta hjärnskador till följd av en fullkomlig systemkollaps har nämligen inte valet att skratta bort det och gå vidare.

FLER INLÄGG: 
⭐️ Allt är inte utmattningens fel
⭐️ 10 lärdomar från min utbrändhet
⭐️ Att ge sig själv de bästa förutsättningarna

*“Stress ger mätbara hjärnskador” via SVT 

Du kanske också gillar:

30 kommentarer

  • Reply Malin Emmoth 4 juni 2018 at 13:55

    Men ja! Jag drabbades ett halv år-år efter dig och har också funderat över inflationen som går i begreppen “utbränd” och “utmattningsdepression”. Jag lider fortfarande av min utmattning tre år senare, orkar t.ex. knappt hälften av det jag gjorde innan min utmattning. Ytterligare ett problem med att begreppen felanvänds är att det skapas en förväntan att tillfrisknandet går relativt snabbt, eftersom “det ju gör det för de flesta”. Jag tror aldrig jag kommer att bli helt frisk, vilket känns som att människor runt om mig har svårt att förstå eftersom deras bild av utmattning är att det är snabbt övergående. Och jag vill heller inte förminska någons mående, men det är mänskligt att må dåligt i perioder och det tror jag vi måste normalisera. Livet går upp och ner, det är livet.

    • Reply Isabel Boltenstern 4 juni 2018 at 20:00

      Det är helt vansinnigt när folk tänker att en utmattning “går över fort” när det är något man antagligen lever med resten av livet… Tror verkligen inte det sista ordet är sagt i den här diskussionen, och bra är väl det. Men samtidigt är jag glad att 16-åriga och smått förvirrade versionen av mig själv inte är ung just nu.

  • Reply Johanna 4 juni 2018 at 14:23

    SÅ bra skrivet Isabel. Jag har varken utmattningssyndrom eller ångest och är väldigt skonad från “allt sådant”, men en väldigt stressad prestationstjej och varit “deppig” den närmsta tiden.
    Jag ska tänka mer på vilka ord jag väljer och ditt inlägg fick verkligen mig att tänka till. Sedan kan jag absolut känna igen mig med att mitt liv “gått för bra” och att många kanske ser mig som en glad och sprallig tjej utan djup. Men blir på något vis “stolt” över det nu, jag blir ju inte en “tråkigare” människa bara för att jag inte varit med om något allvarligt. :)
    KRAM till er som kämpat och fortfarande kämpar.

    • Reply Isabel Boltenstern 4 juni 2018 at 19:57

      Johanna – så bra skrivet! Och vad skönt att du tolkade min text precis så som jag tänkte när jag skrev… Vi ska ju NJUTA av att vi mår bra, inte söka fel i minsta lilla vrå. Stor kram!

  • Reply Malin Hanström 4 juni 2018 at 14:28

    TACK! Tack för att du skriver precis som säkert många känner!
    Jag blev själv sjukskriven för utmattningssyndrom hösten 2016, och jag minns så väl känslan jag hade när jag såg orden på läkarintyget.
    “Jag vill inte berätta detta, för utbränd känns som en trendsjukdom just nu.” För det var så det kändes, folk var utbrända till höger och vänster, men inte var de sjukskrivna… Då kan man inte vara utbränd.
    Nu klarade jag min “lindrigt” undan om man nu kan säga så, och var tillbaka i arbetslivet för fullt efter 7-8 månader, men lever ändå fortfarande med sviterna.

    • Reply Isabel Boltenstern 4 juni 2018 at 19:56

      Jag förstår helt och hållet vad du menar! Extremt olyckligt när det blir sådär…

  • Reply Sara 4 juni 2018 at 16:46

    Tack! Jag var inte ens medveten om denna inflation i att prata om psykisk ohälsa. Det är så viktigt som du beskriver att det inte blir så att vi som drabbats av denna hjärnskada förminskas. Det är positivt att folk vågar tala öppet om att de mår dåligt, självklart. Men att kalla det utmattning eller depression blir tokigt. Speciellt som man som utmattad redan känner sig ifrågasatt av omgivningen om det verkligen är nåt fel på en, eller om man bara är lite lat/klen/osv. Tack för att du lyfter så viktiga ämnen och skriver så bra om det!

    • Reply Isabel Boltenstern 4 juni 2018 at 19:55

      Det handlar nog om var på Internet (och i verkligheten) man rör sig, men i flera månader har jag gått och sett det här mönstret, och tillslut var jag tvungen att ge min syn på det. Dels är det viktigt att inte förminska, men också att folk inte ser sig själv som sjuka när de de facto inte är det. Så ledsamt när man vaknar upp 5 år senare och slösat bort en del av livet i att förkovra sig i känslor som de flesta upplever men som inte är ett sjukdomstillstånd.

  • Reply milliegutestam 4 juni 2018 at 17:12

    Du är så jävla bra <3

  • Reply Selma Okanovic 4 juni 2018 at 18:28

    Du satte ord på det jag gått runt och tänkt på i ett par månader nu. Hur det i samhället har gått från att knappt känna någon som är utmattad *på riktigt* till att ca 95% idag verkar vara sjuka i det, men (!) kan ändå kan attenda allt som går att attenda samt jobba 120%. Liksom ¿qué?, är du utmattad som i sjuk, som i diagnostiserad, då kan du inte röra dig ur soffan eller sängen. Vad är jobb? Vad är sociala medier? Vad är partner, familj, vänner??? Vad är hygien? Osv. Listan är för lång.

    Tycker ditt inlägg är oerhört viktigt för att det är just den här “trenden” som gör att jag, bland andra, blir ifrågasatt/a som lat/a då jag varit sjukskriven för utmattningsdepression i 1 1/2 år och ska påbörja arbetsträning nu. Man får såna absurda frågor om varför man ens ska arbetsträna pga “alla är sjuka men klarar av att jobba ex., varför är du ett undantag?”. Ogillar den här utvecklingen starkt. Därför uppskattar jag ditt inlägg och står bakom dig till 200% i detta. Äntligen någon som tar upp det.

    Hugsies <3

    • Reply Isabel Boltenstern 4 juni 2018 at 19:53

      100% enig med det du skrev ovan, men OCKSÅ: vad gör det inte våra unga för björntjänst? Det blir en skev romantisering av ett pissigt tillstånd, och någonting man tar lättvindigt på. Extremt ledsam utveckling! KRAM!

      • Reply Selma Okanovic 4 juni 2018 at 20:08

        JA exakt! Skulle ha med den biten om ungdomarna men glömde av i all skrivhets, + så hade min kommentar antagligen förvandlats till novell men oh well.

        Det är en oerhört romantiserad bild av ett fruktansvärt tillstånd och mående. Varit i samtal med “yngre” x antal gånger och då kommit in på detta och innebörden av just utmattning. Vad jag fick höra av enstaka personer var helt förbluffande och sjukt oroväckande. What to do with all this ?

    • Reply Emma 5 juni 2018 at 20:14

      Åh. Jag förstår ju vad ni menar, men jag vill ändå föra in ett perspektiv som vi borde trycka mer på.

      Det jag reagerar på är framför allt den här formuleringen i kommentaren ovan: ”Liksom ¿qué?, är du utmattad som i sjuk, som i diagnostiserad, då kan du inte röra dig ur soffan eller sängen. Vad är jobb? Vad är sociala medier? Vad är partner, familj, vänner??? Vad är hygien? Osv”

      Jag har var precis där i drygt ett år efter att jag blev utmattad under 2014, och jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt. Nu är jag varken läkare eller forskare, men jag upplever att min hjärna fortfarande är skadad. Däremot har jag energi till att ta mig upp på morgonen, träffa familjen någon gång i veckan och träna en hel del.

      Jag tror att det jag vill komma fram till är att jag fortfarande säger att jag är utmattad ibland, trots att jag inte är i närheten av var jag var för fyra år sedan. Det gör jag för att förklara varför jag hushåller så noga med min energi, varför jag om igen går över gränsen och varför jag är så ljud- och ljuskänslig. Det måste få finnas något mellan sjuk och frisk, för jag har än så länge hört om någon som blivit helt frisk trots att många orkar sköta sin hygien igen.

      Herregud. Jag kanske har missuppfattat allt. Jag blir inte provocerad av inlägget, jag tycker att det har en ASviktig poäng! Och retoriken är kanske nödvändig för att budskapet ska nå fram, jag ville bara… nyansera kanske?

      Hälsningar någon som skriver om sin utmattning för första gången och därmed kanske inte har rett ut alla tankar riktigt än

      • Reply Isabel Boltenstern 6 juni 2018 at 15:38

        Fast jag tror att ni syftar på olika saker. Att fortfarande lida av sviterna av en sjukdom man drabbats av är en sak, det gör nog de flesta av oss som varit utmattade eftersom hjärnan enligt forskning tar stryk. Jag tolkade däremot kommentaren innan dig som att det snarare är folk som inte haft några problem med utmattning som haussar upp minsta lilla trötthet/nedstämdhet osv som utmattning utan att ha känt på utmattningens vingslag. Att de säger att de är utmattade trots att de är fullt fungerande socialt, med partner, familj osv osv.

        Så för att göra mitt röriga svar minde rörigt: jag tror ni pratar om olika saker – och jag håller med er båda.

  • Reply Isabel Boltenstern 4 juni 2018 at 20:03

    Skickar all jävla kärlek och styrka jag har your way. Det måste vara extremt förminskande att se det där. Stort tack för din välformulerade kommentar som träffade rakt i magen. Pinterestcitat kan dra åt helvete för övrigt. KRAM!

  • Reply Annsofi Jörgensen 4 juni 2018 at 23:22

    Ett i lägg som verkligen är mitt i prick ?
    Tyvärr kan man inte sätta sig in i hur jävligt det är förrän man själv hamnat där, vilket säkert påverkar ordvalen.

  • Reply Frida Ljungdahl 5 juni 2018 at 09:33

    Isabel, jag hoppas att du förstår hur alldeles extraordinärt viktig du är i den här debatten! Tack för att du är en inspiration och för att du krigar och sprider så pass viktiga saker som du gör. Jag hoppas att det är ok att jag delade och hänvisade till detta inlägg och till dig på min egna blogg <3

  • Reply Moa Johansson 5 juni 2018 at 10:11

    Jag kollade på en av dina Bullet journal videos på Youtube då jag letade efter inspiration, kollade på den ena videon efter den andra och klickade sedan vidare hit till dig blogg. Jag ÄLSKAR det du gör! Det du skriver om är så sjukt viktigt!

    Jag önskar att jag hittat dig tidigare, men är så glad att jag hittat dig!

  • Reply V 5 juni 2018 at 11:04

    Så bra skrivet <3 Jag är inte utbränd eller lider av depression, men har en förvärvad hjärnskada efter sjukdom i hjärnan vilket gör att en del av mina symptom är liknande de man får av utbrändhet. Får hela tiden höra att av andra att ”ja men jag var utbränd förra månaden, men jag vilade upp mig i två veckor och nu är jag bättre så det bör fungera för dig med”. Min hjärnskada förminskas och personer runt omkring mig är helt säkra på att deras råd om att ”ta en vecka ledigt” kommer hjälpa. Oavsett om man har en hjärnskada efter utbrändhet eller sjukdom, kan det ta ÅR innan man är tillbaka fullt ut och det stör mig något enormt att andra pratar om att gå in i väggen men sen vara på banan igen efter en ledig helg. Sorry för osammanhängande inlägg men jag blir upprörd haha..

    En annan fråga, jag har så otroligt svårt att acceptera att jag inte orkar med allt som förut. Får så dåligt samvete av att inte jobba fullt, att inte orka resa, att inte orka ses på helgerna.. Har någon tips på hur man landar i detta, och accepterar att man måste leva på halvfart ett tag?

    • Reply Isabel Boltenstern 5 juni 2018 at 12:01

      Håller helt med! Slit-och-släng-bregrepp gör ju att man devalverar sjukdomens betydelse och nu är utbränd snarare något man “känner sig som” snarare än “är”. Det blir otroligt skevt!

      Jag tyckte också det var jobbigt att acceptera förut. Nu tycker jag dock att mitt liv är är bättre än det var tidigare, för helvete vad jag lagt tid och energi på helt onödiga saker. För mig var det viktigt att komma ihåg att livet inte är sådär kort som man alltid tänker. Att man ska fånga dagen, göra det bästa av varje situation och leva varje dag som om det vore den sista. När man inser att livet är det längsta vi har tycker jag man får perspektiv – blir det roligare om jag är med på 100 middagar men är trött i skallen, eller om jag är med på 20 och är allert, välmående och mår bra? Jag väljer det sistnämnda!

      På samma sätt märker jag att jag resonerar med att leva på halvfart. Hellre leva “lågt” nu i 5-10 år för att kanske ha 40 FANTASTISKA framöver, snarare än att krampaktigt försöka hasa mig tillbaka till ett superenergiskt liv och kämpa resterande år. På detta sätt har jag också insett att det alla andra håller på med inte är något jag vill – gå ut och festa, dricka alkohol, backpacka i Asien osv tilltalar mig inte längre när jag inser hur mycket annat gött jag faktiskt uppskattar!

  • Reply Isabel Boltenstern 5 juni 2018 at 12:09

    Du har helt rätt i att den “vanliga morsan på 75% i vården” borde få mer utrymme – HELT enig. Tror många känner att de inte “förtjänar” att vara utmattade just för att de inte redovisar den massmediala bilden av hur ett förstadie till utmattning ser ut, vilket är extremt sorgligt. Det är lätt att glömma bort de som sliter hårdast när “unga överambitiösa prestationsprinsessan” får, eller skapar, medialt utrymme. Supertacksam för din åsikt, du har så rätt!

  • Reply Astrid 5 juni 2018 at 13:50

    Så bra!

  • Reply Nora 5 juni 2018 at 18:40

    Så bra inlägg! Jag fick panikångest och blev deprimerad pga stress under mitt sista år på gymnasiet, När jag försökte nämna det här (hade otroligt svårt at prata om det) så visade det sig att en av mina närmsta vänner använde det här på fel sätt. Helt plötsligt hade honom ångest, men menade att “positivt tänkande” kunde vända det. Jag upplevde det väldigt jobbigt och ibland provocerande att det nästan blev en tävling från hennes håll om ångest och de depressionen gjorde. Att hamna där på riktigt kändes för mig som att förlora en del av mig själv, vilket man på sätt gör – hjärnan slutar att fungera som den brukade.

    Tack för dina väl valda ord

    kram

  • Reply Annika 5 juni 2018 at 19:03

    Hoppas att dina Elle-blogg-kollegor Anja och Alexandra tar åt sig av det här, med sitt “ångest”-avsnitt i sin pod.

  • Reply Caroline 7 juni 2018 at 19:07

    Tack för formuleringen ?

  • Reply charlotta 31 juli 2018 at 09:43

    TACK!!! Jag har tänkt på det här ett tag, att “psykisk ohälsa” har blivit ett trendigt begrepp. Det känns så otacksamt mot de första som berättade om sina sjukdomar för några år sedan när det verkligen var tabu, de som verkligen gjorde något modigt, att det nu är något trendigt och nästan eftersträvansvärt. Varför skulle man vilja vara sjuk? Väldigt klokt inlägg och väldigt bra formulerat!!

  • Reply Clara, Bossbloggen 10 augusti 2018 at 09:39

    Väl rutet! Blir fruktansvärt trött när folk slänger sig med begreppet “lite utbränd”. Det är en otrolig skillnad på att vara överarbetad och utmattad men jag hoppas att trenden som följer denna period av psykisk ohälsa kommer att bli genuint välmående ? http://www.bossbloggen.se/skillnaden-mellan-overarbetad-och-utbrand/

  • Lämna en kommentar

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.