Utbrändhet har blivit en trend

Texten som följer kommer provocera många. Under några år har jag nu bloggat och gjort videoklipp om utbrändhet, utmattningsdepression eller att gå in i väggen – vad man nu väljer att kalla det. Detta är första gången jag faktiskt måste ryta ifrån. Som simpel disclaimer: texten gäller givetvis inte alla stressade eller utmattade personer, men på samma sätt som vi inte behöver skriva ”inte alla män” i genusdebatter kommer jag heller inte nämna en så trivial sak mer än precis här.

När jag blev sjukskriven för utmattningsdepression 2014 sökte jag med ljus och lykta efter någon i samma situation. Det enda jag fann var sterila texter från Vårdguiden. För bara fyra år sedan var det nämligen extremt få som pratade öppet om sin psykiska ohälsa.

Idag är det annorlunda. Efter en snabbscrollning på Instagram tycks de flesta ha stressrelaterad problematik i bagaget, många verkar ha ångest så gott som dagligen och vi är tillsynes världens deppigaste folk. Inget verkar stämma. Vi alla mår dåligt.

Men när man skrapar lite på ytan blir det också tydligt att det också är en kollektiv gemenskap. När det är på tapeten att ventilera sina problem med omvärlden vill fler dra sitt strå till stacken, och tvärtom blir det ett utanförskap om du INTE har ett mörker att redovisa.

Det har blivit ett värde i att visa sig sårbar och att man har ett djup. Att man inte bara är en sprallig person som skrattar och mår bra, för det går ju inte hem längre. Nu ska vi visa på vår äkthet, att vi har intressant personlighet och starka känslor, gissningsvis som en motreaktion på det ytliga vi mötts av tidigare år på sociala plattformar. Tyvärr anar jag en viss inflation som inte är helt sund.

När vi kallar all möjlig nedstämdhet eller eftertänksamhet om livet för utmattning är risken överhängande att vi urvattnar en sjukdom som är livsomvälvande för många.

På samma sätt som förskolans varningsskyltar om lössäsongens start får oss att klia i hårbotten börjar vi nu också leta efter problem vi knappt tänkt på tidigare. Vi sträcker ut varenda känselspröt. Sover inte jag också lite risigt om nätterna? Magen har väl varit lite orolig på senaste? Visst är jag mer lättirriterad på min sambo nu än när vi träffades? Det måste vara stressen. *gör 20 olika stresstest på nätet*

För låt mig klargöra: att känna sig stressad kan vara fruktansvärt jobbigt, ångestframkallande och ett problem i sig, men det är inte det samma som att vara utmattad. Utmattningsdepression är ett stadie man varken hamnar i eller ur på någon vecka, det är inget man växelvis känner av och stundtals glömmer bort eller kan ”ignorera”. Utmattning ger mätbara hjärnskador* och är alltså inte bara en ”jobbig känsla”.

Utbrändhet finns, det är inget snack om saken. Men utmattning är inte att ha en dålig vecka på jobbet, vara less på mängden prov i skolan eller känna att man är på fel plats i livet. Det är inte heller att vara hängig, stressad eller lättirriterad under kortare perioder, för sådant tillhör livet. Och utbrändhet är sannerligen inte att vara sjukskriven i tre veckor för att sedan börja jobba ideellt, skriva en bok, gå på femtioelva tillställningar, åka Vasaloppet och bara ”pausa vardagen litegrann”. Det finns givetvis olika grader av helvetet, men om du fungerar som människa – tacka då högre makter att det inte blev värre, och ändra ditt leverne medan du kan.

Ett annat trendord som slängs omkring vårdslöst utan eftertanke är ångest. Jag pratar sällan om ångest, och anledningen är att jag inte har mandat i frågan. Jag känner ångest i måttliga mängder, som vi alla gör, men med respekt för folk som lever med grov sådan hade det känts otroligt förminskande att benämna min fjutt-ångest i samma kontext. Tyvärr verkar folk känna redovisningsplikt när det kommer till ångest – att de ska söka i varenda veck i hjärnan efter något som skaver för att sedan benämna ”hur svåååårt det är att handla kvällsmat på tom mage” som ångest. Då skänker man en tanke till de människor som lever med återkommande panikångestattacker, där det känns som att de ska kräka ut sina inälvor eller att hjärtat håller på att stanna.

Det är svårt att skriva ett sånt här inlägg utan att trampa folk på tårna. Min mening är inte att avgöra vem som har rätt att kalla sig sjuk eller inte, för den kompetensen har varken ni eller jag såvida ni inte är utbildade inom vården. Det är nämligen inte jag. Däremot vet jag hur det känns att drabbas av en sjukdom som förändrar ens liv, och få en diagnos som slängs omkring tills dess innebörd är detsamma som noll.

I min mening är det ofattbart att så många är villiga att definiera sig själva utifrån en hjärnskada de inte ens drabbats av.

Om du haft en tung period men repat dig tämligen fort – ta med dig dina lärdomar och var tacksam att du inte väggade hårdare. Riv upp de mönster som inte fungerar, byt bort felande länkar och njut av att du kan agera på en tidig varningssignal. Vi som har fått permanenta hjärnskador till följd av en fullkomlig systemkollaps har nämligen inte valet att skratta bort det och gå vidare.

FLER INLÄGG: 
⭐️ Allt är inte utmattningens fel
⭐️ 10 lärdomar från min utbrändhet
⭐️ Att ge sig själv de bästa förutsättningarna

*”Stress ger mätbara hjärnskador” via SVT