De senaste veckorna har jag varit så vansinnigt sugen på att blogga, men så fort jag sätter mig vid det tomma dokumentet… har det blivit ett vakuum i skallen. Så jag har skrivit, suddat och skrivit igen, för att sedan kryssa rutan och återgå till vardagslivet. Efter att ha tömt ut hela mitt vokabulär i en bok har jag nu glömt bort hur man skriver.
Min hobbyteori går dock längre än att jag fått mental skrivkramp: sommaren har inte varit som en vanlig sommar. Jag har varit otålig, irriterad. Orolig. Jag trodde inte att Corona-tankarna skulle drabba mig, men ju längre skiten pågått desto mer framtidsgrubblande blir jag.
Om det inte blir bättre, blir det ens något OS i Tokyo då? Mitt kontrakt går ut vid nyår, kommer man ens förlänga det? Tänk så vill de inte ha kvar mig? Vad ska jag göra om inte det här? Ska jag söka någon kurs, börja föreläsa?
Nej, min logiska hjärna förstår att allt kommer lösa sig och att jag mitt i kaosen målar fan på väggen, men det ÄR ändå oro som inte har något direkt svar. Ingen vet vad som kommer ske, hur det blir. Den som lever får se.
Men något som är säkert är iallafall att jag vid kaossituationer måste påminna mig själv om att gräva där jag står: kom ihåg vad du har, gör det du är bra på och räds inte att chilla. Ät middag med kompisar, lägg pussel, köp någon ny härlig penna. Sänk ribban, promenera med Ingrid, träna med tjejerna. Och när det kommer till skrivandet: Väck inspirationen som inte kommer av sig själv.
(Och nu, fem stycken senare känns allt mycket bättre. Tro fan att det blir bättre av att ventilera!)
1 Comment
Olika praktiska grejer men känner igen mig i grubblandet. Tack för energin och påminnelsen om att chilla och att saker blir bra. Kram!