I söndags publicerade SvD en krönika signerad Lotta Lundberg där titeln löd ”Unga utbrända kvinnor – en samhällsfara”. Jag läste den, förvånades, läste den igen – och blev förbannad. Det här är ett svar på Lottas krönika.
Med tanke på att stress är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige är det ganska märkligt hur Lotta, med hjälp av sin imaginära spåkula, sammanfattar oss drabbade med värderingen:
Ytliga människor med ytliga ideal drabbas alltid av tomhet och utmattning.
Det verkar som att Lotta inte uppdaterat nyhetsflödet om psykisk ohälsa sedan 1993. Vi vet mer nu. Vi har kommit längre än att skylla livets ondo på telefonanvändande och sociala medier. Att det påverkar oss alla – absolut, men varför inte se det riktiga problemet?
Att arbetsgivare utnyttjar vår starka arbetsmoral och hotar med uppsägning om vi inte ställer upp. Att vi jobbar 150% för om vi säger nej ersätts vi av någon som går över fler lik, snabbare, än vad vi gör. Att vi sedan skoltiden lärt oss att högsta betyg är ett måste om du är tjej. Prestation, prestation, prestation.
Lägg därtill att vi dagligen står emot sexism, rasism och diskriminering. Tar ett socialt ansvar som förväntas av oss. Står upp för varandra och oss själva. Vi får aldrig ett fucking break.
Så säg inte till mig att jag är en ytlig människa med ytliga ideal. Jag har slagits för min rätt till ett jobb få kvinnor haft genom vår livstid – förminska inte det med dina ogrundade fördomar.
Nästa citat är också en magsäcksvändare. Glöm inte bort att Lotta beskriver människor som med skuldkänslor upp över öronen försökt jobba trots att kroppens funktioner börjat stänga ner:
Det egna ansvaret är fullständigt bortblåst. Att varje val innebär att välja bort har de aldrig hört talas om.
Intressant. Jag har nämligen tappat räkningen hur många födelsedagar, begravningar, dop, släktsammankomster och firanden jag tackat nej till för att jag plikttroget jobbat övertid. Det handlade inte om att mitt jobb var så guldglittrande MAGISKT att jag inte kunde slita mig. Det handlade om en rädsla att bli av med jobbet, skuld att man sätter kolleger i skiten och oro att tappa det man ägnat år åt att bygga upp.
I en utopi, som Lotta verkar måla upp, kan man bara knacka på chefens dörr och säga att det ”blivit lite mycket”, varpå avlastning sker. Någon kommer fram med ett glas vatten, kollegan som bara VÄNTAT på att bli inringd gör ett glädjeskutt när hen får ta över mitt halvfärdiga projekt och chefen vaggar mig varsamt i famnen. ”Vad bra att du sa till i tid, så här ska du aldrig behöva må igen”, säger chefen med lugn ljudboksröst.
Nej, precis. Det är inte så det går till. Vi som blivit utbrända har sagt nej, bett om hjälp och ifrågasatt. Att göra ett samhällsproblem till ett individproblem är inte bara felaktigt och smutsigt. Det är dessutom samma retorik de där cheferna som toppar statistiken över antalet sjukskrivna medarbetare använder.
För att ta ett sista citat:
Och om man inte kan ta hand om sig själv, hur ska man då kunna ansvara för de barn man sätter till världen, förmodligen med någon lika självupptagen snubbe som också skryter med hur mycket han jobbar.
Självupptagen. Det där jävla ordet. Här har man harvat för ett företag, slitit sönder sin kropp och själ av den simpla anledningen att man inte tillåter sig känna efter, inte vill svika arbetsgivaren – och som en perfekt dubbelbestraffning benämns man dessutom som självupptagen. Ni läkare som blivit utmattade – det är tydligen inte er empati och vilja att hjälpa andra som varit er drivkraft. Det är er självupptagenhet som är problemet!
Tänk vad lätt det är att göra ett samhällsproblem till ett individproblem med lite simpel skuldbeläggning, va?
40 Comments
Men det är ingen hemlighet att om man trivs med sitt jobb så blir man inte utbränd. Då kan man jobba hur mycket som helst. Så enkelt är det. Jag känner inte någon som blivit utbränd som har älskat sitt jobb. Däremot känner jag flera som blivit utbrända som har påstått sig gilla sitt jobb men som hela tiden haft en malande oro i kroppen att de inte dugt och haft en rädsla av att inte räcka till och bli uppsagd och i förlängningen vantrivts på jobbet just därför. Så det är alltid upp till individen själv. Du tröttnar väl aldrig på saker du gillar att göra och dessa kan du heller aldrig bli utbränd på.
Att älska sitt jobb utesluter inte att man känner oro, det är inte en korrelation däremellan. Jag älskar mitt jobb, men kan ändå känna oro inför en livesändning. Dessutom handlar det inte om att ”jobba hur mycket som helst” – det är andra faktorer som spelar in, såsom anställningstrygghet (som försvinner när folk tas in som frilans), management by fear, kollegial konkurrens, bristande rutiner, obefintlig feedback… Det handlar dessutom inte om att man ”tröttnar på att göra saker” – det handlar om att du inte får nog med återhämtning.
Tyvärr är det just den missuppfattningen som gör att allt fler blir sjuka. Jag är ett ypperligt exempel på att ha älskat mitt jobb som VD och haft roligt på jobbet till den grad att jag blev sjuk. Jag försöker sprida min erfarenhet för att rädda andra som heller aldrig skulle kunna tänka sig att de drabbas så länge man gör det man tycker är roligt. Jag hoppas att du kan tänka om och sluta sprida det felaktiga tankesättet, Mackan!
Jag blev utbränd för att jag älskade mitt jobb. Mitt jobb var mitt liv. Alla mina vänner inklusive min pojkvän jobbade jag med. Jag struntade i om jag sov en timme. För jag var alltid lika taggad dagen efter. Tills den dagen jag svimmade på jobbet och ambulansen fick köra mig akut till sjukhuset. Gå inte och säg att man inte kan bli utbränd pga av det man älskar om du inte är påläst!
Bra skrivet, Rebecka! Stämmer in i det du skriver att det snarare blir för mycket av det goda.
Mackan, det du säger stämmer inte. Det är faktiskt så att de som blir utbrända med största sannolikhet älskade sina jobb. Kroppen fungerar inte så ”jag älskar detta, kommer aldrig bli trött”. SÅ som du säger, trodde jag var fallet: ”Jag ÄLSKAR mitt jobb även om det är krävande!! Jag vill jobba!” och sen sa det pang, och jag förstod att det handlar inte om älskar/älskar inte. Det handlar om att ha en balans mellan fritid/jobb.
De som älskar sitt jobb är mer benägna att jobba hårdare och längre och stanna kvar trots kassa förhållanden om så skulle vara fallet (som dåligt ledarskap, eller what ever).
Lotta kanske skulle fundera på varför unga tjejer idag pluggar heltid, och har tre extrajobb?
Kanske förväntas det att man gör det. Har man ”slitjobb” frågar folk intressant nog varför man inte pluggar, varför man inte ”blir något”…..
För att inte glömma hur omöjligt det är att få ett lån till bostad i exempelvis Stockholm om du inte har en gedigen inkomst – och det får man sällan av att bara *chilla lite mer*…
Så otroligt viktig synvinkel och tack för att du använder dina medier till att slå tillbaka! Det räcker ju tydligen inte att vi ”unga utbrända kvinnor” klandrar oss själva dagarna och nätterna igenom, utan ska få ytterligare ok att bära från andra som anse sig veta någonting alls om hur det verkligen känns. Tack!
Du har HELT rätt! Och att man ens behöver försvara, förklara och stå upp för sig själv och andra utmattade är YTTERLIGARE en sak som tar på krafterna. Men att få kommentarer som din gör det ju såklart värt att fortsätta sprida info <3
Så sant! Måste bara dela vidare den här, är så förbannat trött på att det hela tiden ska bli tabubelagt med psykisk ohälsa trots att det är 2017.
Tack, Lizette! KRAM!
Instämmer, Millie! Dessutom ska man inte glömma att alla har olika förutsättningar, blir behandlade olika och har olika kravbilder på både sig själva och från arbetsgivare. KRAM!
Ursäkta min ignorans, men varför skulle alla dessa punkter påverka kvinnor i större utsträckning än män?
Är det inte så att män över lag arbetar mer, mer övertid osv?
Det är många män som också drabbas. I alla åldrar. Föreslår att du läser https://chef.se/ob-sverker-goranson-talar-ut-om-sin-utbrandhet/
https://chef.se/utbrandhet-skamligare-for-man/
Statistiken säger att 4 kvinnor på 1 man blir utmattade. Därefter finns stora antal mörkerantal – definitivt. Män drabbas också, och det är därför vi måste prata om det öppet och inkludera både män och kvinnor!
Självklart drabbas män, men enkel statistik visar att kvinnor är tungt överrepresenterade (kolla gärna serien som inlägget handlar om). Det handlar inte heller bara om arbetsplatsen utan som Isabel tar upp – ett samhälle där kvinnor varje dag tvingas kämpa i frågor som män aldrig behöver bemöta. För att inte tala om fortsatt ojämn ansvarfördelning i hemmet, barn, sociala umgängen, fikor, födelsedagar.
Brukar vara försiktig med att slänga mig med okvädesord. Men vilket jävla stolpskott den där Lotta verkar vara. Usch!
Tack Isabel för det inlägget! Smart och skarpt. Jag blir illamående upprörd över hur man kan lägga ännu mer skuld på unga tjejer som gett så mycket för att prestera, avlasta och göra det som förväntas av dem. Är du duktig ”belönas” du med mer jobb, en chans du förväntas ta. För mig har det krävts ordentliga varningssignaler, KBT och övning för att så smått börja känna efter hur jag mår, hur kroppen mår. Men det är fortfarande SÅ svårt, för jag har blivit belönad hela mitt liv för att jag varit duktig. Det är så otroligt osympatiskt, oförstående och dumt att påstå att man inte ”lärt sig” säga nej. Tjejerna i serien har inte ens fyllt 30! Att göra det till en individfråga är som att säga att kvinnor ska ”ta mer plats” så löser vi jämställdhetsfrågan. Så otroligt enkelt och ofattbart jävla KORKAT.
Problemet är att det GÅR INTE föreställa sig vad utbrändhet innebär förräns man fått det själv…
Dessvärre går det INTE att FÖRSTÅ vad utbrändhet innebär förräns man varit med om det själv… Det är verkligen som om livet rasar under fötterna och det känns som ett stort svart hål att ta sig ur….
//Börjar se ljuset i tunneln nu :)
Mäktar du inte med jobbet och om du inte får förståelse av din chef och mao om inga förändringar kommer till stånd är det ditt ansvar som vuxen människa att byta jobb. Så enkelt är det. Vem ska annars göra något? Samhället?
Och det är precis vad vi försöker säga till folk som plikttroget stannar kvar trots att de blir dåligt behandlade. Men några förslag på vad samhället kan göra, eftersom du frågade: ställa högre krav på arbetsgivare, införa krav på ledarskapsutbildningar (om du nu ska ansvara för anställda), främja jämställda arbetsplatser (vi som tillhör minoritet vet att man måste kämpa mot andra faktorer än bara långa arbetsdagar) och begränsa mängden övertidsarbete. Och det är bara några saker jag spontant kom på, givetvis finns det mer.
Så jäkla bra skrivet!
Hej Isabel. 1) Arbetsgivaransvar; idag har arbetsgivaren ett långt gånget ansvar o krav på agerande tex vid upprepad korttidsfrånvaro eller på att anpassa arbetsplats och rehab efter en sjukskrivning. Dvs man tar för givet att problemen ligger på jobbet. Fulltid i SE motsvarar jobb ca 23% av årets timmar. De resterande 77%en har nog ngt med saken att göra oxå. Helheten måste beaktas. 2) Ledarskapsutbildning. En seriös arbetsplats har det redan. Om ej, byt arbetsgivare. 3) Det finns tex krav sedan länge på att arbetsgivaren måste analysera skillnader i lönelägen män/kvinnor. Även mellan icke identiska, men i ngn mån jämförbara arbeten. Finns skillnader MÅSTE åtgärder vidtas för att undanröja skillnaderna. Återigen, seriösa arbetsgivare arbetar med sådana issues. Om så inte är fallet o inget sker, byt jobb! Hälsn LW
Hej Lars! Jag är inte Isabel, men verkar som att du vill förklara lite saker, så jag tänkte att jag ska förklara lite saker jag med!
1) Arbetsgivaren har ett ansvar – självklart! Tar hen det alltid? Nej! Du tar även upp att jobb tar upp 23% av årets timmar. Så ser inte verkligheten ut för många individer – speciellt inte om du jobbar med något som har med digitalisering att göra (vilket många gör idag). Exempel: jag jobbar med marknadsföring och snittade 55 h/vecka innan jag blev utmattad, min kompis som arbetar med sälj snittade 62 h/vecka. Man tar med sig jobbet hem – för det är det som förväntas av arbetsplatsen många gånger.
2) Vem som helst kan starta ett företag (entreprenörer är det nya heta) och vem som helst kan då bli chef. Det sista unga företag TYVÄRR gör är att satsa på ledarskap. Jag håller med dig om att seriösa arbetsplatser borde satsa på detta – men så ser inte verkligheten ut.
3) Du pratar mycket om ”seriösa” arbetsgivare och arbetsplatser. Enligt egen erfarenhet och av andra runt omkring mig som drabbats av utmattning så finns det inte många seriösa arbetsplatser kvar isf. Igen, min kompis som jobbade inom sälj och som snittade 65 h/v – hon jobbade på ett av världens största kosmetikföretag med HQ i Sthlm. Man tror då att det finns strukturer som ska hjälpa medarbetaren – visade sig att de sket fullständigt i individen.
Hälsningar, Natali
http://www.instagram.com/natalisuo
Hej
1) Jag har aldrig jobbat 40h i veckan, snarare 60h, och under många år med ca 100 resdagar per år. Semestrar och helger har alltid innefattat arbete. Har man en ledande position i en verksamhet är man aldrig riktigt ledig. Min poäng är att, 40h motsv ca23% av årets timmar, 60h ca 35%, återstår fortfarande 65% tid för annat inkl sömn. Dvs fortfarande måste man titta till helheten. Blir en person utbränd hänger det ihop med att helheten inte fungerar för personen ifråga. Man måste fundera över vad man gör även på sin fritid. Tycker man inte att ens arbetsgivare tar sitt ansvar, byt jobb!
2) Nej så är det. Men återigen, har du en chef som inte funkar och du inte står ut o inte får till en ändring. Byt jobb.
3) Samma sak här. Trivs man med jobbet och man faktiskt orkar med arbetsmängden, för individers förmåga att hantera stress och långa dagar är olika, fine. Om ej, återigen, som vuxen människa måste man då i slutänden byta jobb. Det är de facto så att det finns gränser för hur mkt öt som får jobbas, även personer som inte har öt ersättning, och då normalt +1veckas semester som kompensation, får inte jobba hur mkt som helst. Funkar detta inte på ett företag, byt arbetsgivare.
Hälsn
LW
Hej Isabel, bra svar. När jag landat i blandningen av häpnad och frågan om krönikan är på riktigt 2017 ska jag själv formulera ett svar till SvD. Att skuldbelägga en hel grupp människor som minst av allt behöver känna eller tänka skuld är oansvarigt. Mer än oansvarigt. Det finns uppenbarligen ett par parametrar som saknas i krönikan.
Välkomna till livet! Sluta spela martyrer! Så där är det för alla vuxna människor! Varför klagar du som vit över rasism? Tvivlar på att du har utsatt för det! Väx upp!
Tycker det är så modigt och viktigt att du lyfter detta! Statistiken med utbrändhet bland kvinnor är ju beviset för att detta INTE är ett individproblem så jag förstår inte varför folk ändå ska envisas med att det är det. Jag tror att många verkligen inte förstår vilken prestationskultur vi lever i. Hejja dig <3
Har varit utbränd två ggr. Trodde verkligen inte jag skulle åka dit en gång till efter den första, men det gjorde jag.
Kan med facit i hand säga att det var mitt eget fel båda gångerna, jag hade utan vidare kunnat bromsa när symptomen började visa sig, men självfallet så blundar man för signalerna och kör vidare. Skulle dock inte skylla på samhället alls, utan enbart på mig själv. Man har ett ansvar för sin egen hälsa och kroppen är trots allt konstruerad så att den säger till. Om man inte lyssnar på de signalerna så får man till en viss del skylla sig själv. Precis på samma sätt som en idrottare riskerar att förstöra in karriär genom att tävla och träna trots skada. Arbetsgivaren har självfallet ett ansvar för sin anställda, men hen kan inte veta hur du mår eller känner dig. Det kan bara du själv göra.
Om vi då antar att folk som känt av symptom faktiskt sagt till men inte fått gehör då? Sagt till igen men blivit kallade klena eller mesiga, att bara klagade i onödan? Eller blev avlastade i en vecka för att sedan behöva ”kompensera” sitt eget bortfall? Eller gått till läkare som tagit sjuttioelva blodprover men inte hittat några fel på en? Många berättar ju precis detta, att de inte hade mandat att själva välja om det skulle ”bromsas” i tid eller inte. Det är ju super om ens arbetsgivare och/eller läkare är så lyhörda att de agerar på första varningssignalen, men så fungerar det tyvärr inte i alla fall.
Jag kan hålla med om att det är otroligt svårt om stressen enbart beror på ett arbete. Då handlar det nästan alltid om en förstående arbetsgivare för att komma till en lösning. Men i det flesta fall är det en kombination av ett krävande arbete med allt för många åtaganden vid sidan om. Och där är det upp till individen att lyssna på kroppens signaler och rensa bort allt som inte är livsviktigt. Jag själv och de flesta andra jag känner som varit utbrända har haft en jäkla massa extra vid sidan av, vilket har varit en stor del av problemet. Bekräftelsebehov är en stor bov i dramat, då det gör att det är extra svårt att säga nej.
Precis den där känslan att man inte vill ”överge” håller jag helt med om – men förstår att den är sju resor värre om man jobbar med människor och känner att deras öden ligger i ens händer. Tack för att du delar med dig av din historia! Tycker du sätter fingret på så mycket av problematiken i din kommentar! KRAM
Du är så jävla bra! Känner exakt samma (är utmattad atm – varit det sedan i vintras), men tänker mycket på vad samhället kontra individen har för ansvar i allt detta. Kanske för att jag är en jävla grubblare. Men detta håller jag med om till 120%. Tack!
http://www.instagram.com/natalisuo
Vad menar du, Janet? Utmattning är en sjukdom som är fysisk OCH psykisk och som kan jämföras med en hjärnskada. Hittar vi på?
Så bra skrivet! ❤️
<3
Hej hej!
Läste detta inlägg nu pga länken i senaste inlägget. Slås av att en del i kommentarsfältet hävdar att allt ansvar ligger på individen. Till sist kommer det vara individens arbete att söka hjälp, gå i terapi etc. Men jag tror att om en försöker se ödmjukt på problemet och kliva ut från ens eget perspektiv så finns det inte bara en anledning till utmattning. Hur gärna vi än skulle vilja leva efter devisen ”ensam är stark” och inte påverkas så gör vi människor det. Vi påverkas av allt vi är med om. Vissa saker har vi egen makt att styra över och andra inte. Jag läste en undersökning där man kunde se att maskrosbarn som har klarat sig relativt bra i livet har högre risk för att bli utmattade. Jag tänker då att ingen ber om att få växa upp under problematiska förhållanden, ingen ber ens om att bli född. Att då kunna bestämma att sjukdomsanledningen är att individen inte har tagit sitt eget ansvar blir högst orättvist om den personen aldrig haft en vuxen gestalt som har kunnat lära denna detta. Detta var bara ett exempel och det finns som sagt en hel del anledningar att bli utmattningsdeprimerad men det vi faktiskt vet är att sjukdomen ökar och att med ett gott arbetsklimat blir färre insjuknade. Jag uppskattar att du lyfter sjukdomen, är öppen med din egen historia och är en lysande förebild för att en kan komma tillbaka efter sjukdomen med bravur.
Verkligen, för att inte nämna hur hierarkier fungerar och hur det nästan är självskrivet på många företag att man som ny/minoritet/underlägsen ska ”visa sig värdig” av jobbet man ”fått”. Ett utnyttjandesystem där rädslan för att bli uppsagd är större än självrespekten att säga nej.