vi far till los angeles

det är något extra pirrigt som sker i kroppen när man ska resa till usa, och idag var det dags att kånka en herrans massa bagage till arlanda för just en sådan tur. efter en halvhjärtad frukost boardade vi planet mot los angeles, och rad 45 skulle OCKUPERAS av alex och mig. när vi valsade förbi rad 38 började dock en viss oro smyga sig på när en människa redan satt på min plats.

(här var alex fortfarande lyckligt ovetande om vad som skulle ske)

det hade tydligen blivit något fel i bokningssystemet, och jag fick en sjuhelsikes härlig överraskning när jag uppgraderades till SAS plus. större säte, wifi hela resan, täcke att gosa in sig i och obegränsat med dricka och snacks gjorde ju de där elva timmarna i luften otroligt smärtfria.

det lite mindre roliga var att det bara var jag som uppgraderades, och inte alex. min nya sätesgranne var en gammal amerikansk herre. det är ganska klurigt att åldersbestämma människor, men om jag använder min 95-åriga farmor som måttstock var han gissningsvis i 104-årsåldern.

vi hade fin kemi; sa inte så mycket till varandra men log, nickade och gjorde tumme upp då och då. det enda jag egentligen kläckte ur mig var när jag för tredje gången skulle klättra över honom för att ta mig till toaletten: ”you’re like an obstacle course!”. skämtet gick inte hem så bra. tror inte han hörde mig.

väl framme i los angeles blev det incheckning på hotellet och därefter akutbesök på in-n-out. ljuvliga burgare, men pommesen smakade som sågspån.

och för att bekämpa jetlag på bästa vis har vi fram till nu (21.30 lokal tid) hållit oss sysselsatta med wallmartbesök, strandpromenad och… att äta saker.

(plus träffa lukas. det är han i rött här nedanför.)

och det finns ju en anledning att vi är här de kommande tre veckorna, förutom att det är härligt att unna sig långresor. alex och hans crossfitlag ska tävla games, vilket är som en motsvarighet till VM, har jag fått förklarat för mig. själv hänger jag med som chaufför, fotograf och allmän glädjespridare. ser orimligt mycket fram emot att blogga om den här vistelsen, även om det känns som en kvadriljon år sedan jag skrev senast. intalar mig själv att övning ger färdighet och att jag snart blir bra på det här igen.